Thirst (2009)

Regissören på allas läppar i Sydkorea heter sedan en tid Chan-wook Park…kanske sitt lands Guy Ritchie eller David Cronenberg?

Med framgångsrika titlar som Hämnarens resa, Oldboy och Lady Vengeance tycks det som att han ofta kan röra sig lite utanför de ganska raka ramarna.

Och varför inte då i en sorts vampyrhistoria…med både komiskt drama och tragiskt tungmod inbakad i historien.

IMDb beskriver just dagens alster som drama, skräck och komedi, ett sorts allt i ett. Och nog stämmer det. Stöpt i den ganska speciella koreanska (och kanske hela asiatiska) formen att göra film, gärna med övertydliga scener men utan den visuella och dialogdrivna skrikighet som annars känns just signifikativ, berättar Park historien om den unge fader Sang-hyeon (Kang-ho Song) som lyckas med konststycket att överleva en dödlig smitta genom en blodtransfusion som dessvärre gör honom till en sorts vampyr (!) som måste dricka blod för att hålla sjukdomen borta. Bara kontrasten präst/vampyr känns genast lockande och dessutom rätt humoristisk när den förvirrade prästen dessutom gör allt för att hålla sina begynnande starka sexuella drifter borta.

Att träffa den unga och hunsade kvinnan Tae-ju (Ok-bin Kim) gör inte saken bättre. Hon dras sakta in i vår huvudpersons dilemma, och visar sig också dölja mörka och vildsinta begär under den bedrägliga ytan.

Jag ska erkänna att under filmens första hälft hade jag stora problem med den här storyn, som kändes både pretto, långsam och mest irriterande långdraget. Låt vara att Park bjuckar på snygga bilder och små, men detaljrika, effekter alldeles i utkanterna av scenens fokus. Men det tänder liksom aldrig till.

Inte förrän sakernas tillstånd går ordentligt åt skogen och det skits friskt i det blå skåpet. Tempot går plötsligt upp, de makabra situationerna tycks stå på kö för att avlösa varandra, prällevampyren slits mellan sina begär och sin moral och den unga Tae-ju går bananas och blir galet omedgörlig på alla sätt och vis. Ovanpå detta också en god portion makaber humor, och plötsligt sitter man där med ett olustigt flin på läpparna och undrar hur i herrans namn det ska gå?!

Berättarstilen är olikt de flesta Hollywoodprodukter inte helt rak, och till synes omotiverade utsvävningar läggs sida vid sida med själva huvudspåret. Park kör dock med rätt snygga scener, sparar inte på blodet och nakenheten och tycks leka med vampyrlegenden med något ironisk syn utan att göra avkall på dramats mörker. Vissa likheter kan möjligen skönjas med vår svenska Låt den rätte komma in, där dock denna med lätthet utklassar Alfredsons verk.

Thirst är kanske inte direkt den mest skrämmande i genren, men garanterat en av de mer annorlunda med allt annat än stela karaktärer mot slutet av storyn. Trots sin tröga start blir det bra fart på underhållningen, och den makabra humorn mitt i allt känns förvånansvärt motiverad och höjer värdet på filmen. Lite rebelliskt stilbrytande på något sätt.  

”I don’t kill anyone, you know. Hoy-sung… He loved helping the hungry. He’d offer me his blood if he wasn’t in a coma. If you only heard the sponge cake story.”

2 kommentarer på “Thirst (2009)

  1. Jag såg Thirst på Sthlm Filmfestival ’09 och tyckte den var helt ok, men den var för trög i inledningen som du skriver. Hade hoppats på lite mer från Park Chan-wook eller Chan-wook Park eller hur han nu vill att man ska skriva hans namn. Men det var lite som med Lady Vengeance, lite för seg och utan riktig nerv.

    Aha, du tycker den här är bättre än Låt den rätte komma in?

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.