Förutom konsument av höga och låga filmer är jag också en bokälskare i tid och otid. Dessa två fantastiska medier upptar således en stor del av mitt underhållningsliv och samsas hela tiden med de lite mer vardagliga plikterna i Svensson-livet. Och som vanligt; så mycket sinnesgodis..och så lite tid…

Jag tillhörde nu också den skara som roades ordentligt av dagens historia i bokform, där både spänning och djupare drama mixades till en mustig rätt av mättande mått. Hur nu då överföra denna utbroderade berättelse till ett filmmanus som ska mynna ut i ca två timmars filmisk underhållning utan att skära på innehållet? Det går naturligtvis inte, och därför har dagens man i registolen, hemvändaren Lasse Hallström, med medarbetare satt sig ned och liksom karvat ut det mest matnyttiga i storyn, och sedan försökt pussla ihop historien något sånär hyggligt.

Ett vansinnesmord på en familj, ett överlevande offer, en envis polis och en psykolog med personliga problem som möjligen kan hjälpa till att lösa fallet. En rätt enkel ramberättelse på papperet, där boken dock grottade ned sig ordentligt i psykologen Erik´s (Mikael Persbrandt) privatliv och val och dess konsekvenser. Här är allt sådant satt ordentligt i bakgrunden, och Hallström låter oss bara glimtvis ana besvärligheterna i familjerelationen samt hans icke helt obesvärliga förflutna. I övrigt satsas filmkrutet på att driva kriminalhistorien vidare, om än med ett något ansträngt grepp för att ytterligare blanda in Erik och dennes familj i händelseutvecklingen.

Kännare av bokhistorien får möjligen anledning att gruffa lite extra då en del skiljer sig från romanförlagan, och Hallström och co väljer att helt lämna vissa moment utanför manuset. Trots detta visar regi-Lasse att han kan konsten att med små medel göra sina huvudpersoner synnerligen levande. Det blir ett snyggt drama av kriminalhistorien och kanske är det skådisarnas förtjänst. Persbrandt får här och nu lite upprättelse för snedstegen med Hamilton-sörjan. Som Erik passar han märkligt nog mycket bra, trots att jag såg en helt annan person framför mig när jag läste boken. Macho-Micke är inte alls närvarande utan det är istället en bräcklig och blek figur som framträder här…och Beck-träsket känns lååångt borta.
 
Någonstans umgicks jag också vid något tillfälle med surmulna tankar om att Lena Olin bara fått den kvinnliga rollen för att Hallström skulle regissera. Och, det må väl vara så hänt med det då, men jäklar i min låda att Olin här visar att hon är ett rutinerat ess i skådespelandets konst. Som Eriks fru Simone pendlar hon alldeles lysande mellan en bitsk hårdhet och ett okontrollerat nervvrak. Kalasbra och bra feeling mellan henne och Persbrandt. Dagens polis, Joona, görs mycket lågmält men effektivt av Tobias Zilliacus som fungerar som en sorts lugn motvikt till paret Persbrandt/Olin. Inget att klaga på, och castingen känns helt rätt.

ser ut som Beck-skit men är något mycket bättre!

Hallström själv gör en smart film. En svensk kriminalthriller som förkläs i övervägande dramaform, och på så sätt höjer sitt värde ordentligt. Han undviker rutinerat de värsta blindskären som annars alltid finns i svensk krim, vilket gör att till och med dagens dialog känns nästan som på riktigt. Eller också är det skådisarnas samlade rutin som fixar biffen. Så speciellt spännande blir det möjligen inte för en som redan läst den något djupare boken, men det ovissa dramat ligger ändå som en effektiv filt över det hela. Liksom i boken får man möjligen ha överseende med vissa helt ologiska beteenden stundtals, men plussa å andra sidan på ett oerhört snyggt foto och färgsammansättning så känns resultatet riktigt stabilt och genomarbetat.

Hypnotisören i filmversion är bra. Mycket bättre än jag trodde att den skulle vara, och Hallström visar helt klart varför han är en filmmakare som lyckas locka fram intressanta karaktärer även ur en till viss del uppstyckad historia. De som tar del av storyn för första gången lär dock inte få känslan att något saknas. Och det är ju ett bra betyg om något!