Nathalie (2011)

Kan man börja leva igen fast man förlorat allt hopp och glädje?
Nog så svår fråga att ta ställning till, speciellt om man aldrig haft anledning till det.

Och framför allt, kan man hitta kärlek igen?
En fråga som franska Nathalie (Audrey Tautou) ställer sig efter att ha förlorat sitt livs kärlek i en tragisk olycka. Från att ha varit pigg och levnadsglad försvinner hon in i ett sorts töcken, för att sedan komma ut på andra sidan, härdad, lite kallare och näst intill uppgiven på vad livet har att erbjuda. Jobbet på kontor blir hennes räddning där hon gömmer sig i arbetsuppgifterna för att inte behöva känna efter hur hon mår.

Nu är ju detta en fransk feelgoodfilm och som en sådan börjar det onekligen rätt mörkt måste man ju hålla med om. Men snabbt tar det sig dock mot ljusare horisonter i manuset. Livet rullar ju som bekant på och vips har det gått tre år sedan Nathalies älskade man rycktes bort. Hon avancerar på jobbet och får inledningsvis ducka för chefens oavbrutna försök att flirta upp henne. Så en dag möter hon Markus, en svensk (!) kollega som ingår i hennes arbetsgrupp, och från den dagen börjar något hända med Nathalie.

Är det inte det jag sagt då och då, fransmännen kan ju de också om de bara vill! Historien utgår från en bok som förvaltats till film med både manus och regi av författaren själv! Ovanligt? Tja, men onekligen intressant. Och så har de ju Audrey Tautou att luta sig mot! Inget snack om att detta är hennes film. Liten, bräcklig, sårbar, stark, attraktiv och i vissa lägen charmerande gåtfull. Samspelet med kollegan Markus (som dock inte spelas av en riktigt svensk utan av en snubbe vid namn Francois Damiens) är sådär härligt sprudlande att man liksom bara sugs in i deras värld. Att Markus dessutom inte alls är någon bildskön typ utan snarare tvärtom, en nörd i stickade tröjor, tunnhårig, medelålders och fruktansvärt osäker på sig själv, gör ju bara att man älskar historien än mer.

Naturligtvis är det inte bara rena autostradan till kärleken och komiken som gäller så fort de fattat tycke för varandra. Nathalie bär på en tung sten och frågar sig själv när hon kan och vill släppa taget om det som varit. Osäkre Markus måste övervinna sin rädsla att förlora allt positivt när han äntligen ser ut att hitta rätt i sitt loserliv.

Vad storyns upphovsmakare, David Foenkinos, gör är att ställa alla de där frågorna som kanske finns hos oss alla. Han klär tankar och spekulationer i en historia som blir sådär engagerande och nära som bara vissa kan bli. Att man upplever den där stunden med karaktärerna man nästan inte vill ska ta slut. Man hejar på dem, och skäms för dem när det tokar till sig. Tautou känns magnifik och ett bättre val kunde inte ha gjorts till huvudrollen. Hennes känsloregister är lysande och hon spelar lika mycket med sina blickar som med sin kropp och gester. Den tokrolige Markus är underbar att skåda, kanske för att man känner igen lite av sig själv? Hrm..

en fransk Micke Nyqvist som sitter där..?

Ibland träffar ju europeiska produktioner bara så rätt i magen och det här är en sådan. Ett riktigt helgerån om nu Hollywoodproducenter skulle få för sig att sno historien över pölen och pytsa ut den i lagom sliskig kostym. Måtte detta aldrig hända.

Här finns både humor och sorg intill varandra, och det fascinerande är att det ena inte tar ut det andra. Om historien börjar i kärlekens bubbliga uppsluppenhet, slutar den i samma lite stukade kärleks förtroliga och försiktiga framtidstro. Med en av de bästa slutmonologer (och slutbilder) jag upplevt på film om kärlek och livet faktiskt.

Nathalie, alt. La Delicatesse, är en underbar liten film som gör något med mitt sinne. Den fastnar och jag märker hur jag återvänder i tankarna till historien titt som tätt. Skratt, sorg och ett udda kärleksdrama. Berörande trevlig upplevelse.

Annonser

4 comments on “Nathalie (2011)

  1. Oj, jag har kollat upp denna, men trodde inte det var något vidare. Men nu blir jag genast nyfiken. Har inte läst din text så har ingen aning om vad den handlar om, men måste kolla in den känns det som 🙂

    Gilla

  2. Åh, äntligen ramlade jag över den här filmen igen. Såg den förra året av en slump men har sedan dess inte kommit på vad den hette…missade nämligen slutet. Dags att ta igen det!

    Gilla

  3. Ping: FLMR ♥ NATHALIE

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s