Ge mig en thriller med Liam Neeson i the lead och jag skall säga dig vilken slags karaktär han är.
Typ.

Den gode Neeson tycks ha mutat in ett område där ingen annan törs in och trampa; den ensamme, den bekymrade, den fåordige…mannen som dras med en besvärlig ryggsäck…men som också alltid har hjärtat och hjärnan på rätt plats. Kan man dessutom hantera en pickadoll som ett ess och slåss som en samvetslös…ja då är man ju helt enkelt The Man.

Till filmens negativa sida kan då läggas att Neeson stolpar runt och spelar i stort sett den gubbe han gjort de sista 10 åren. Den gamle räven som går att lita på när det blåser stormvindar. Till filmens plussida kan man ändå kryssa i att upplägget är ganska lovande på papperet. Neeson är Matt Scudder, snut-turned-inofficiell detektiv. En knarklangare har fått sin fru kidnappad och mördad. Nu vill han veta vem och varför. Knappast ett jobb man lägger ut på den lokala polismakten. Bättre då att vända sig till Scudder, vilken lever närmare gatan och ständigt med kampen om att hitta inre frid. Något han inte lär få här, då hans efterforskningar leder in på värsta mörka stigen.
Men å andra sidan krävs det en snubbe som den fåordige Neeson att styra upp det.

ol´yeller tar en sista titt på manuskorten

Inget nytt under solen således. Storyn bygger på roman och figur som figurerar i ett antal böcker av författaren Lawrence Block. Blir det fler filmer? Återstår att se. Detta blev ingen hejdlös succé i filmform vad jag förstått. Mer en standardthriller med mörka inslag. En del säger tråkig. Jag hävdar att det finns material att underhållas av här. Kanske man varit för angelägen om att bygga på Scudders medmänskliga sidor (en sidostory där Scudder tar sig an en streetkid är bara för tråkig) så att det går ut över helhetsresultatet?
Själva crimestoryn är annars lite småspännande just i vissa lägen. Neeson vet ju naturligtvis precis hur man spelar en roll som denna. Till och med i sömnen. Han känns stabil. Sparring i rollistan får främst genom Dan Stevens (The Guest) och David Harbour (The Equalizer). Scott Frank heter mannen som bestämt bakom kameran och överfört romanen till filmmanus, och av honom har jag tidigare sett The Lookout (2007) som inte var helt oäven.

Jag vill inte förpassa den här filmen ner till källaren bara sådär. Den är inte jättebra på något sätt, men har en tillräcklig story som gör att jag sitter kvar och fokuserar på det som sker. Absolut inget man går runt och tänker på i efterhand, men underhållning för stunden blir det dock om man sväljer de värsta Neeson-klyschorna.
Sen ÄR det ju vansinnigt svårt att tycka illa om den gamle skådisen!
Mellanmjölk med ICA-Basic-pepparkakor!