Jäklars vad splittrad jag känner mig efter den här filmen.
Magkänslan säger en sak, upplevelsesinnet ett annat. Förresten, kan man hålla isär de två ”zonerna”?

Abigail Breslin hoppar in i rollen som blonderad hämnerska. Superduperutbildad sedan barnsben av en märklig kuf (Wes Bentley) i konsten att använda våld, trixa med vapen och ta död på folk rent allmänt. Är detta en ny Nikita på ingång? Den unga kvinnan heter Veronica, och ser banne mig nästan ut som just en….Veronica…i sin röda klänning.

I en namnlös småstad pågår hemskheter.
Knasbollar i kostym med fina moves som går hem hos flickorna ägnar sig åt svinaktig hobby i och med att de tar med kvinnorna ut i mörka skogen för att jaga dem som villebråd med tillhörande avlivning. Rena rama grabbligan alltså, välklädda snorungar som behöver sig en läxa. Och, den kommer ju såklart.
Enter Veronica.

Alltså, filmen.
Är det en artsy-fartsy-konstrulle med våldsamma inslag?
Eller en sorts knaspoetisk färgexplosion om förtryck och frigörelse?
ELLER, bara en jävlig skum rulle om hämnd?

Gjord av en snubbe som heter Tyler Shields, och enligt uppgift är fotograf till yrket. Och, låt mig säga såhär; det märks.
Shields fyller varenda bildruta med stilistisk och estetiskt innehåll. Färgsätter som om det inte fanns en morgondag, centrerar varje scen som om det vore mitt på en teaterscen, leker med skuggor och ljus till näst intill hysteri. Och så in med lite lagom murrigt filmvåld i allt. De inblandade aktörerna agerar som om de vore som tagna ur en 50-talsrulle (vi får till och med lite tidsenliga sångtunes från en av aktörerna).

Abigail trodde för ett ögonblick att hon provspelade för rollen som en ung Daenerys i GoT!

Hela filmen känns bananas och som att titta på en välfylld färgpalett i handen på en konstnär som inte riktigt vet vad han ska göra. Bara att han vill göra…nåt. Manuset är lika tunt som ett sladdrigt bakplåtspapper, och även om alltid sevärda Breslin jobbar för lönen känns det ganska snart rätt…tråkigt.

Att Shields har öga för visuellt snygga kompositioner råder ingen tvekan om. Han kan sin sak.
Kanske han bara inte borde ha ödslat 90 minuter på att…experimentera?

Det är dock just de ibland rätt snyggt arrangerade scenerna, och Abigail Breslin´s coolhet, som räddar rullen från bottenbetyget.
Men det är på nåder.