Vi tar lite australiensisk vildmarksaction idag.
Eller, vildmark och vildmark…well..familjen Wilson bor i alla fall ganska isolerat och otillgängligt mitt ute i outbacken på den stora kontinenten.

Å andra sidan har familjelivet sin ganska sköna gilla gång får man förmoda. Tycker alla utom tonårsdotter som suckar och stönar över att alla kompisarna minsann bor i mer bebyggda områden…sådana där strömmen och internet/tfn inte går ned stup i kvarten.

Nåja, strax får hela familjen en väl så god anledning att lägga alla meningsskiljaktigheter åt sidan och svetsas samman….när ett yttre hot närmar sig gården. Från ingenstans; ett gäng synnerligen otrevliga, vildsinta och blodtörstiga vildhundar! Japp, du läste rätt. Inga vargar, inga varulvar, inga hybrider…bara rent jäkla vildsinta byrackor! Nu är det ju dock så att vilda jyckar i Australien uppenbarligen mer eller mindre ser ut som skabbiga vargar med hotfulla blickar och samma isande ylande. Flocken som kommer smygande ur skogen intill gården har uppenbarligen fått smak på människokött (efter ett par inledande attacker på andra gårdar) och tänker inte låta The Wilsons slippa undan. En sorts homeinvasion alltså!

Ibland kommer den bästa underhållning på det mest oväntade sättet!
Låg budget, okända skådisar och en enkel story. Inga större utsvävningar- För familjen handlar det bara om att överleva den galna attacken som de fyrfota inkräktarna sätter igång. Att barrikadera sig inomhus är heller ingen större garanti för säkerhet kommer det att visa sig. Hu!

Och, jag gillart. Tycker om att storyn hålls ganska kort och simpel. I fokus två instinkter; familjens att överleva…och bestarnas att krossa och förgöra.

”snäll jycke…SNÄLL JYCKE!!”

En rejäl tvekamp. Pappa Wilson (Jack Campbell) må ha sitt gevär…men det är sannerligen ingen säkerhet i det här läget, och mamma Wilson (Anne Lise Phillips) får tillsammans med son och dotter hjälpa till att sätta fantasin i arbete för att överhuvudtaget ha en chans mot det vildsinta hotet. Regissören, en Nick Robertson, jobbar snyggt med små medel. Ibland lite enklare specialeffekter som funkar fint, ibland gamla hederliga dresserade (får man hoppas) jyckar som står för det fartiga.

Ovisst och inte alls så självklart manus som du möjligen skulle kunna tro.
Spännande. På ett trivsamt…och rätt obehagligt..sätt.