Circle (2015)

circle-teaser-poster-1Dagens betraktelse kommer från ett tips från filmitch, och som via Netflix streamat sig rakt in i min tv-burk. Dags för gåtfullt mysterium mixat med lite obehagligheter…eller?

Ett femtiotal individer vaknat upp i ett rum. Kanske ett sorts gränssnitt av dagens samhälle i USA? Vad gör de där? Hur hamnade de där? Vilka krafter är i görningen? skumma myndigheter, aliens eller… Donald Trumps privata sållningsprocess??

För här tas folk av daga! Varannan minut slår slumpen (?) till och rycker bort en av de olycksaliga personerna. Vem står näst på tur? Ganska snart upptäcker sällskapet att de faktiskt kan påverka utgången liite, inte stoppa den grymma avlivningsprocessen, men väl styra i vilken ordning det ska ske.

Så, vem ska dö? Och hur snabbt?
Lovande intrig detta. Dialogdrivet manus med spelplats i ett enda (mycket märkligt) rum där frågor om ras, ursprung, jobb, ålder, jobb, status i samhället osv…avhandlas i takt med att den lätt otrevliga ljudsignalen som förebådar ett nytt offer ska utses…hoppar igång med jämna mellanrum.

Man behöver naturligtvis inte vara raketforskare för att inse att filmen är en ganska snyggt förklädd historia om tillståndet i vårt samhälle. Och hur vi ser på varandra. Hur värderar man människor? Finns det viktigare personer än andra? Är du bättre än din granne därhemma? Har inte alla samma rätt till liv och välstånd? Oavsett omständigheter?

Filmen klassas som både thriller, sci-fi och horror…men naturligtvis stämmer inget. Detta är ju såklart ett drama, ett snackedrama om vår tid. Snyggt tillverkad med ganska stram budget inbillar jag mig. Visuellt lagom konstig med en blipp-bloppande ”spelplan” där de instängda personerna fungerar som spelbrickor.

circle_pic

det gäller att snacka för sin sak

Ingen action att vänta för den som törstar efter det. Här står dialogen i fokus mest hela tiden. Kanske är filmen dock för lång? Efter ett tag märker jag att jag tappar fokus lite. Kanske när ”samma frågor” avhandlats lite för länge och lite för många gånger? En liten åtstramning med saxen hade nog varit på sin plats? Kanske det är för mycket med 50 pers på samma ställe?

Manus- och regimännen Aaron Hann och Mario Miscione stretar dock på mot slutet som försetts med en liiten (är väl tanken iaf) tvist. Så dags har jag dock tappat lite av det där helhjärtade intresset för rullen. Ganska okänt i skådisleden, men den som letar hittar ändå Julie Benz (Dexter) nånstans där i leden.

Ok för stunden, men absolut inget man bär med sig i minnet.

The Boondock Saints II: All Saints Day (2009)

10 år efter förra kaoset återvänder de skjutvilliga och kufiska bröderna McManus från en självvald exil på Irland till Boston när en präst mördas och de två ökända viliganterna felaktigt anklagas för mordet. Förbannade och fast beslutna om upprättelse tar de sig an nya skumraskheter och allehanda maffiatyper som står i vägen för dem, och som säkerligen de flesta vet nu också betyder det skjutfester av det grövre slaget ackompanjerad av stenhård musik och rockvideoklippstilen alternerat med sugig slowmotion.
Måhända har det gått 10 år, men det är i princip samma film jag ser igen. Och det är inte ett bra betyg.

Historien, nödtorftigt ihopvärkt för att finnas som en ursäkt för eldstrider av varierande slag, blir ganska snabbt oengagerande och lusig. Det blir ett rörigt sammelsurium med hackig handling och fart. Bröderna själva känns märkligt återhållsamma, trots att Sean Patrick Flanery och Norman Reedus gör sitt bästa för att försöka upprepa slagkraftigheten från första filmen. Det känns saggigt, och regissör/manusskrivare Troy Duffy vill uppenbarligen mest leka med actionscenerna och skjutandet.

Förutom bröderna återvänder Billy Connolly som pappa McManus, och är den som känns mest gedigen i sin roll. In i handlingen också med komiska sidekicken Romeo (Clifton Collins Jr) som väl har ett par roliga stunder, men annars får finna sig i att bli ett grovt tillyxat komplement till bröderna, liksom snygga Julie Benz som het FBI-agent med tveksamma metoder. Som fortsättningsfilm högst ansträngt ihopsnickrad, upprepande i både stil och story. Backstoryn som figurerar till och från hjälper inte till att öka på intresset, och inte ens gamle bratpackarn Judd Nelson som Tony Montana-wannabe maffiaboss och brödernas måltavla kan hjälpa upp den här filmen till några större höjder.

The Boondock Saints II är ihålig värre. Man blir inte ens speciellt förbannad på att det inte finns några nya grepp eller idéer, och det kan väl aldrig vara bra? Mest retar jag mig på att storyn känns irriterande ansträngd och filmens flöde hackigt ihopsatt. Det känns helt enkelt avslaget, trots all visuell akrobatik så fort en pickadoll dras fram. Som om det skulle hjälpa.