Ibland smyger de sig på en, de där filmerna som plötsligt når fram. Berör på ett eller annat sätt.
Och sånt känns alltid härligt.
Ett bevis på att filmens värld är oförutsägbar ändå.

Att se Reese Witherspoon knalla runt i den amerikanska vildmarken i 115 minuter kanske inte låter så speciellt upphetsande.
Eller engagerande för den delen.
Men se, det är precis vad det är.

Vi snackar BOATS igen här dårå.
1995 tog sig Cheryl Strayed an utmaningen att vandra längs ”Pacific Crest Trail” norrut upp genom de västra staterna i USA. Dessutom helt ensam med sig själv och sina tankar. Naturligtvis var det en sorts själslig rening på gång då Cheryl helt tappat fotfästet i livet efter att hennes mamma gått bort i cancer. Själdestruktivt leverne och droger i kombo med en enorm hopplöshet inför en framtid som inte verkade finnas. Nu blev istället vandringen en sorts räddning för Cheryl, som sedermera skrev en bok om upplevelsen, vilken alltså ligger till grund för dagens rulle.

Boken,  här omarbetad till ett manus skriven av självaste Nick Hornby, förtäljer således storyn om Cheryls (Witherspoon) mödor och umbäranden genom den majestätiska vildmarken.
Om det börjar lite trevade, så griper snabbt storyn tag i mig. Jag har inga förväntningar, visste inget om den verkliga Cheryls historia eller bakgrund. Filmen ligger liksom lite som ett öppet kort. Vilket känns intressant. Sparsmakad dialog. Reese knallar på. Regissören Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club) varvar naturen med flashbacks där vi får möta en annan Cheryl. Den olyckliga och destruktiva. Vi möter också hennes mamma, nästan sorglöst spelad av Laura Dern. Vi får en familj där bekymren och problemen avlöser varandra, och mammans sjukdom får Cheryl att helt förlora greppet om livets mening. Att hon ens kom på idén att vandra i vildmarken känns egentligen som en helt främmande tanke både för henne själv…och för mig som åskådare till hennes struliga liv.

Reese inser plötsligt att vägen är väääldigt lång…

Likväl är det just det hon gör, och längs med den galet vackra naturen samsas känslor, tankar, återblickar och mycket smart användande av små detaljer som musikstycken, utdrag ur poem och dikter. Jag gillar detaljerna som Vallée lägger sin vinn om. Jag gillar att Witherspoon KÄNNS äkta i filmen. Att hon lyckas förmedla hopplöshet i vissa lägen, liksom en del rofyllda stunder i andra. Jag tycker om att filmen har en rätt enkel ramhandling, men att historien bakom betyder någonting.

Det är en mycket vacker film. Den amerikanska naturen i sitt esse. Finfina scenerier varvas med dramatiska tillbakablickar på livet innan.
Konstrasten är stor. Precis som det antagligen är menat att det ska vara.
Jag faller för detaljerna och den inre historien. Den berör mig på ett sätt jag inte trodde och att se Cheryl i slutet på filmen när hon bara släpper greppet om ALLT och det sista av hennes härdade skal bryts bort…ahhh… det fångar filmens storhet under ett par sekunder. Känslosamt.

I all sin enkelhet är det en STOR film.
Vissa kommer säkert att kalla den tråkig. Jag kallar den livfull.