Paranormal Activity 2 (2010)

Ja se nu händer det grejer i hemmet igen. Och jag som trodde att de flesta olyckor i hemmet berodde på slarv och allmän ouppmärksamhet. Paranormal-filmerna vet bättre och återigen är det elektriskt laddade kamerabilder som får berätta historien.

Fast jag vet inte jag. Känns det inte som att det räckte med en gång för att sitta och glo på att något plötsligt ska hända? Utvecklingen i den första filmen var både ganska creepy och för all del rätt trovärdig med ett ordentligt ruskigt slut. Grejen med nya grepp är att de blir rätt gamla rätt snabbt. Nyhetens behag försvinner lite och överraskningsmomenten går förlorade eller blir i alla fall inte lika starka som första gången.

Precis som här. Historien tar ett litet hopp tillbaka i tiden och plötsligt är vi hemma hos Katies syster Kristi (Sprague Grayden) och hennes familj och filmen utspelas bara veckorna innan helvetet börjar hos Katie. Ett förmodat inbrott i familjens rätt vräkiga villa får mannen i huset, Daniel (Brian Boland), att installera övervakningskameror i rummen så att allt som sker dokumenteras. Lägg till detta en handhållen kamera som sköts näst intill uteslutande av tonårsdottern Ali (Molly Ephraim) och upplägget är klart.

När nyfödde Hunter gör entré i familjeskaran dröjer det inte länge förrän märkligheter börjar hända, och vi som hängt med sedan från förra filmen vet ju vad det innebär. Samma mönster, samma skepsis från den manliga invånaren i kåken (vad är det med oss män?!), och samma buu-effekter i tid och otid. Nu är det också en liten knatte inblandad, och vips blir det automatiskt lite obehagligare med ens…(möjligen kan det bero på att man själv är förälder?..)

Alldeles för sent för den lille knatten...

Manuset är på inget sätt sämre än sin föregångare, tvärtom får man ju mer filmen rullar på en sorts ”förklaring” till det som sker i första filmen. Problemet med denna uppföljare är snarare att det aldrig blir riktigt genomläskigt eftersom jag som tittare vet ungefär vad jag ska förvänta mig. Nu kikar man återigen på dessa statiska kamerabilder och är beredd på minsta lilla rörelse någonstans, vilket också gör att överraskningseffekten blir blekare och mer förväntad. Nye regissören Tod Williams knep får istället bli att mata på med extra mycket bilder och ofta låta just ingenting hända för att göra oss osäkra.

Föregångarens succé betyder större budget till denna uppföljare, produktionen känns mer ”filmisk” än amatörfilmad och huvudpersonerna är mer skådespelande. Dock absolut utan att göra bort sig och både Katie Featherston och Micah Sloat från förra filmen upprepar sina roller här som komplement till den övriga ensemblen.

Paranormal Activity 2 lider av att fenomenet redan avhandlats en gång tidigare, och den stora nöten att knäcka är istället hur att variera det som sker i det nya huset. Mycket upprepas, lite nya varianter får sin förväntade effekt och slutet är iof ganska skönt obehagligt igen. Knappast skrämmande som upplevelse, mer olustig…och lite för lång.