Vilken grej! Vilken idé! Som en gammal fin klassåterförening, där tiden liksom har stannat till när man träffar de gamla kompisarna. Vilken nostalgitripp!
Det kunde ha blivit alltså.
Det dröjer inte alltför långt in i filmen tills jag börjar skruva på mig lite mumlande och känner en föraning om att det värsta är att vänta. Det som låg som en sorts gnagande oro och baksida på det blänkande myntet när filmplanerna hos regissör Stallone först blev kända i filmvärlden. Och det hjälps inte hur mycket nostalgi eller gammal 80-talskänsla jag än försöker uppbåda av hela mitt filmsinne; det här är en riktig skräpfilm. Riktigt mög som utan sina namnkunniga skådisar inte ens skulle föräras en C- eller D-stämpel. Den otroligt korkade historien om de ärrade legoknektarna som tar sig an ett korrumperat örike verkar Stallone snutit ur näsan en kväll på Planet Hollywood, och är världens sämsta anledning till att få skapa skjut- och spring- och smäll utav bara f-n. Gärna också i totalt beckmörker.

Men, hojtar du, det är ju lite det som är meningen för oss filmdårar. Att det ska vara som på det glada 80-talet, då historier som dessa kunde nå miljonpublik på bio och VHS. Åh fan säger jag, då tyder det på att vi verkligen borde skämmas för vår smak ”back in the old days”. Det här är ju galet dåligt. Inte ens kul ur nostalgivinkel, inte ur någon vinkel alls förresten. Credit dock till Stallone för att han fått med ett par av de gamla tunga namnen från då det begav sig, å andra sidan blev de säkert lyckliga över att någon ville ha med dem i en film igen. Den enda som inte ska ha på truten för sin medverkan i det här galna påhittet är Jason Statham som faktiskt då och då kan bevisa att han är en man för framtiden, och i många filmer rätt underskattad. Här får han ju dessvärre rätta in sig ihop med de andra jönsarna i ledet. Eric Roberts hade man velat se mer av, som skurk gör han sig helt perfekt med sin eländiga skådisförmåga, men givetvis ”extraknäcker” Stallone som skådis också och tillsammans med Statham stjäl de den mesta av speltiden. De andra medverkande är bifiurer och göra sig icke besvär, och Dolph Lundgren blir en sorts trött parodi på sig själv och sina skräpfilmer och jag tappar snart intresset för hans figur. Inte ens ”bröderna cameoroll” kan lätta upp stämningen.

The Expendables är en orgie i gäspningar för mig som tittare. Det smäller, skjuts och mumlas plattityder enligt mallen. Storyn är direkt dum och man tycker ju att Stallone kunde för bövelen ha kommit på något annat i manusväg som kunde ha infattat de gamla veteranerna. En galen hype innan premiären, samma känsla som när Rambo kom tillbaka än en gång för ett par år sedan. I sin enfald hade man hoppats på något extra, men då liksom i denna soppa faller allt ihop till en riktig axelryckning och irritation. Nostalgin funkar helt enkelt inte. Sylvester Stallone själv är riktigt plågsam att titta på, med sitt härjade, förvridna ansikte som tycks ha genomgått en förvandling hos Hollywoods värste botoxexpert. Det är bara att konstatera att vissa idéer ser kanon ut på papper, men mår bäst av att bara vara just en idé. Det här var illa, riktigt illa.