Alternativ titel: The Hair of the Beast.
Fransk-kanadicker som leker med varulvsmyten. Kan det vara något tro? Tja, med visst överseende så fungerar det rätt ok.
I 1600-talets Kanada lyckas skojaren, charmören och tjuven Joseph rymma ur fängelset precis innan han ska hängas i den ökända galgen en gång för alla. Vår snabbfotade huvudperson tar sig ut i vildmarken, stöter på en död präst och tar sonika dennes identitet innan irrfärderna tar honom till en egendom mitt ute i kanadabushen där hans ankomst är lika uppseendeväckande som de kvinnor från Quebec som är på väg för att väljas ut som framtida hustrur till männen som bor och jobbar på egendomen. Självklart skall också den dryge godsherren välja ut ett par kvinnor till sina söner.
Joseph drar på med lögnerna, men upptäcker snart att han har problem med trovärdigheten som from jesuitpräst. Sakernas tillstånd kompliceras också av att han faller för en av de nyanlända kvinnorna, Marie, och samtidigt får vi vetskap om att en varulv (!) stryker omkring i grannskapet och slår till utan förvarning. Snart börjar också de övriga att kasta misstänksamma blickar mot den falske prästen. Kan det möjligen vara så att han i själva verket är en demon i form av ett bestialiskt vilddjur…?
Den minst sagt udda storyn blandar friskt både humor, rysligheter och rena märkligheter i en salig röra. Det lustiga är att jag inte stör mig speciellt mycket på vare sig logiken eller händelseutvecklingen. Visst märks det att det handlar om en mindre produktion rent ekonomiskt, men det tas igen på den fåtaliga men engagerade skådisskaran som gör sitt bästa och på sedvanligt franskt manér spelar över så det står härliga till.
Just dialogen prickar emellanåt in en del sköna fullträffar och får mig att dra på smilbanden. Själva rysligheterna i storyn, varulvsdelen, tycks märkligt nog inte beklämma invånarna så där jättemycket. Alla verkar mer eller mindre köpa existensen och hur att handskas med detta monster. Effekter glimtar till vid några få tillfällen, i övrigt är det en ganska oskrämmande och oortodox behandling av varulven som sådan och dess beteenden.
Le Poil de la Bete vågar friskt och klarar sig över de flesta hindren med visst överseende. Kul persongalleri och lite lagom rolig. Inte speciellt ryslig, snarare tafflig vad gäller varulvsdelen. Självklart serveras hela anrättningen med en liten twist som rutinerade redan räknat ut för länge sedan. Udda med visst underhållningsvärde.
Flmr - Om film och serier. Mest. 
Din recension var nog den snällaste hitintills, troligtvis kommer jag skippa filmen men tackar för lite mer nyanserad skrift om filmen. Jag har lite svårt att bara släppa en skräckfilm som kommer min väg 😉
GillaGilla
Ja låt oss säga så här; det är ingen större förlust att hoppa över den.
Som kul filmbagatell kan den fungera om man tar den på rätt sätt…lite uppfriskande var den också på sina små ställen trots allt. 🙂
GillaGilla
Hur kommer det sig att varulvar aldrig slagit lika hårt som vampyrer? Frånvaron av tydliga litterära förlagor?
GillaGilla
Bra fråga!
Själv har jag alltid vurmat lite extra för den olycksalige varulven. Kanske är det för att vampyrerna ofta får stå för finliret och de erotiska laddningarna som hör till…och att de är beräknande och smarta?
Varulven är ju mer slita i stycken och vråla ut sin ilska/ångest utan att ha kontroll över sig själv… (fast det är klart…den erotiska laddningen i det djuriska tillståndet borde väl tilltala en och annan….)
Pälsbesten är ju också som du så sant påpekar dessvärre svagt representerad i litteraturvärlden överlag om man jämför med vampyrerna som ju i var och varannan bok är ute och förför unga damer…
GillaGilla
Just vampyrerna har blivit lite trista sen Rices pladdriga Interwiev with the vampire. Då ett fräckt grepp men resultatet blev att vampyrerna gick från monster till plågade romantiska själar. Trist 😦
Varulvar är lite mer spännande i i filmens värld faller det ofta på att de ser ganska risiga eller t.om skrattretande ut.
Två mkt bra varulvshistorier kan jag tipsa om: Dels Wolfen av Strieber (?) och den sista långnovellen i samlingen Svarta syner.
GillaGilla
Kul att höra att någon mer håller med om att Interwiew…är en av de mest överskattade historierna som finns…både i bok- och filmform!
Precis som du påpekar, effekter och varulvar går inte alltid hand i hand…
Wolfen har jag både läst och sett i filmversion. Bra skit som man säger! 😉
En annan sköning är ju annars gamla ”Silverbullet” med Scary Gary Busey….
GillaGilla
Hade jag inte haft den på en kurs hade jag aldrig ens orkat mig igenom Interview…, alla andra Anne Rice har stupat på min 50-sidorsregel. Filmen var inte heller mycket att hurra för tycker jag.
Hierarkin i monstervärlden tycks vara vampyr, varulv, zombie. Intressant är att alla tre smittar av sig; vampyren och varulven är shapeshifters samt beroende av yttre omständigheter (natt och fullmåne) medan varulven är den som inte är odöd. Just de sexuella implikationerna vad gäller vampyrer kom ju in väldigt tidigt, får man ändå lov att säga.
GillaGilla