Man är ju en obotlig filmnörd. Så är det liksom bara. För oss förtappade och förlorade entusiaster är ju det här med visuellt berättande bland det bästa som finns. Känslan som uppfyller sinnet när man ser en riktigt trevlig upplevelse, vare sig den är positiv eller på annat sätt stimulerande för tyckandet.

Eller när man ser de här filmerna från dyn, träsken, de mörka gränderna. Filmerna som aldrig någonsin lär hitta in i någon endaste finsalong. Filmerna som aldrig får njuta av de feta dollarbuntarna i budgeten. Det finns en viss glädje i att också anta dessa utmaningar för ögat. Att utsätta sig för skräpet. Det ingår liksom i filmtittarens uppdrag. Att inte väja för filmernas skuggsida.

Dagens alster ligger antagligen i kategorin strax över den trögflytande dyn som alltid stadigt långsamt strömmar fram som en neverending flod i filmvärlden. Jag skriver strax över, för här är det faktiskt inte lika dåligt som det möjligen kan ge förutsättningar för.

Italienskt producerat och regisserat (och till och med inspelat i Italien) men på engelska och med en uppenbarlig mix av amerikanare och britter i rollistan. Samt möjligen några mer obestämbara nationaliteter. Det är den gamla vanliga historien; Sju raska, naiva och supercoola (tror de ju) 20+-nånting i åldern ska ut i skogen och leka krig med medelst soft-air-gun-metoden. Tre kvinnor finns (naturligtvis) med i laguppställningen varav två är systrar. I samma skog härjar också tre stolliga och synnerligen lömska typer som av allt att döma är gamla stridisar som gillar det här med att jaga. Speciellt levande byten. Upplagt för katt-och-råtta-lek i grönskan alltså.

givetvis med den starka kvinnliga karaktären

Har man här nu hört larmklockorna ringa i sitt huvud när det gäller storyn, är det väl inte helt fel men man kan också ta och lugna ned de där klockorna en aning. Förvånansvärt nog ser det rätt snyggt ut. Kompetent klippt och bra drag i det visuella som ger filmen en oerhört mycket proffsigare känsla och stil än jag någonsin trott. Suggestiv musik som utnyttjas helt rätt. Ett bra ljudspår dessutom.

Vad filmen lite oväntat lyckas med är att bygga upp drama och i viss mån en liten gnutta spänning kombinerat med en obehagskänsla som går aningen utanför de här vanliga ramarna som är legio i dessa filmvatten. Våra okända rollinnehavare kämpar på med det naturligtvis ganska löjligt förutsägbara manuset, och tar alla de i förväg uppställda vägarna in mot finalen. Dagens skurkliga gör inte så mycket annat än att observera och utföra sina illdåd. Ingen större bakgrund till galenskaperna presenteras, kanske en viss charm i det också.

War Games: at the end of the day skulle kunna vara en irriterande billig dussinvariant av slasher/vildmarksaction utan någon som helst hållbar fiber. Men regissören sparar på värsta goren och satsar uppenbart på mer tension och drama, vilket gör utseendet betydligt bättre än historien. Och slutet, ja det är precis lika förväntat/oväntat som sig bör. Det blir en friande dom trots allt.
Inte speciellt bra, men inte alls en-stjärna-uselt.