Ja se det trodde man ju aldrig på förhand.
Att en sådan här snabb, ytlig och till synes dussintillverkad actionhistoria skulle tilltala mitt barnsligt förtjusta sinne.

Men, det är precis vad den gör. Utifrån en story signerad Luc Besson, säkerligen ihoptotad på en skynklig kaffeservett på 10 minuter har, för mig okända, regissörs/manus-duon James Mather och Stephen St. Leger skapat en sorts roliga timmen med sedvanliga cgi-spektakliga effekter och vitsiga oneliners som ackompanjemang till explosioner och allsköns trixeri.

Och när var Guy Pearce så rolig på film?! Kanske aldrig säger jag.
Förrän nu.
Här är han en sorts CIA-snubbe i framtida Washington år 2079 , anklagad för ett brott och hårt ansatt av myndighetsbossen Peter Stormare (med sedvanligt roande överspel). Alla bevis pekar alltså mot spjuvern och den rappkäftade huvudpersonen med det lagom lustiga namnet Snow (!), men vi vet ju bättre än så. Likaså att det som vanligt kan letas efter falska rävar i de egna leden.

Bara ett ödets nyck står nu mellan honom och livstids botgöring i purfärska rymdfängelset (jo du läste rätt!) MS One. Denna nyck uppträder i form av presidentdottern Emilie (Maggie Grace) som under en inspektionsresa till just den aktuella anläggningen blir tagen som gisslan och fångrevolt hotar. Med andra ord, läge för Snow att få benådning om han kan ta sig in i rymdfinkan, befria dottern och ta sig ut igen medelst alla till buds stående medel.

det finns alltid tid för lite flirtig dialog

Enkelt koncept, snabb och genomytlig historia som aldrig någonsin för en sekund stannar upp och försöker ta sig på något som helst på allvar. Mer som en färgglad serietidning med ständiga actioninslag och tillhörande sekunddramatik.

Märkligt  nog lyckas alltså filmmakarna ganska effektivt dölja historiens alla brister och svagheter genom att kapsla in den i det färggranna snabbhanterade utförandet. Naturligtvis är det en actionsoppa som snott från lite av varje, kanske mest från Snake Plissken och hans New York-äventyr. Möjligen kan minnesgoda också dra en och annan parallell till Christopher Lamberts äventyr i rymden i Fortress 2…

Lockout smäller och dundrar enligt lex Besson och det lustiga är att jag gillart! Har riktigt kul faktiskt och blir på inget sätt uttråkad under de snabba 95 minutrarna. Och återigen; inte visste jag att Guy Pearce kunde vara så putslustigt underhållande!
Snabbglömt men riktigt tjosan-fartig!