Så har det hänt igen.
Ännu en gång har jag plumsat ned i det svenska polisthrillerträsket. Det där eländiga och väldigt obehagliga träsket där varje uns av nyskapande och friskhet alltid verkar slukas av den kraft som i sann TV4-anda vill förse oss tittare med fabriksgjorda löpande-band-produkter.
En mall, tusen vinklingar.

Här är det nu en film som faktiskt legat och glott lite på mig under hösten.
Som att den signalerat; ”kom och titta på mig nu då. Bilda dig en uppfattning…”
Okej då. Precis som Fantomen ibland lämnar djungeln och går på gatorna som en vanlig man, byter jag miljö och ger ett nationellt alster en chans igen. Och vad passar väl bättre då i dessa Nobel-tider om inte en historia som tar sitt avstamp i just de där skitnödiga festligheterna i Blå Hallen.

Reportern Annika Bengtzon blir hastigt och synnerligen olustigt vittne till en dödsskjutning mitt under partyt som följer på Nobelmiddagen. Stor kalabalik, en mördare som undkommer och alla börjar givetvis yra om terrorister. Inte minst Annikas arbetsgivare som förbereder värsta terrorstoryn som lösnummerkaramell. Men dagens hjältinna har (naturligtvis) börjat fundera i andra banor och lanserar en egen teori om att allt kanske inte är som det ser ut vad gäller offer, motiv och hela faderullan.

Jag har aldrig läst någon Liza Marklund, och kommer aldrig att göra det. Kanske ett litet plus då jag beskådar dagens manus, och inte kan göra några referenser till bokförlagan. Men visst, det är samma gamla visa som i de flesta svenska produktioner. Annika ska vara stressad, småbarnsmamma som grälar lite lagom med sambo, diskutera teorier med klyschiga tidningsvärldskaraktärer och poliser…och sedan vara lite lagom rättrådig själv. Gott om potentiella badass finns det naturligtvis, men för en luttrad åskådare tar det typ fem minuter innan filmens ljusskygga krafter är identifierade.

Annars börjar det lovande. Snygga bilder över Stockholm som tyder på rätt ok budget för rullen. Filmens första tjugo minuter är rentav underhållande med fartiga sekvenser och intensiva klipp. Sedan är det som den svenska förbannelsen åter tar kommandot och hela tillställningen glider in i det där stadiga och trygga tv-deckarformatet som får alla Beck-älskare (seriöst: finns det några sådana!?) att mysa lite extra i soffan.

parrtypingla, journalist, mamma..!

Dansk dynamitgubbe bakom kameran, Peter Flinth, försöker vässa på utförandet så gott han kan, och lyckas väl delvis bra då i filmens början. Men varför måste all svensk dialog vara så inihelvete styltig? Inte pratar vi väl så i levande livet!?

Det bästa med dagens film är att man slipper Helena ”Gråten” Bergström och Colin Nutley. Här är det yngre krafter i form av Malin Crépin som får vara journalistmorsa och nyfiken värre. Vilket hon känns helt ok som….även om hon ofta ser rätt fotomodellig ut. I övrigt idel kända plyten i omgivningen, Björn Kjellman, Per Graffman, Björn Granath osv osv….

Nobels Testamente ska uppenbarligen vara som en sorts reboot på den filmiska delen om Annika Bengtzons äventyr. Nu finns det ju ett antal filmer till, givetvis med mindre budget och direkt till DVD-träsket. Helt enligt svenskt kriminalkoncept alltså. Idag blir det aldrig skitdåligt, men aldrig speciellt bra heller. Godkänt för stunden med sedvanliga moment att störa sig på. En film som icke berör på något som helst sätt. WYSIWYG typ.

(..och tro´t eller ej men det ligger faktiskt en till Annika-rulle och väntar här hemma…återstår att se när den hoppar in i spelaren…)