Omslaget är sådär skönt färgrikt och kiosk-deckar-stylish med både kpistförsedda topplesbrudar och en cigarrökande hjälte med solbrillor. Texten manar om att det minsann är den oklippta originalversionen OCH dessutom Quentin Tarantinos favoritkrigsfilm, vilket ju inte minst Inglorious Basterds får intyga.

Men det är väl också det enda som egentligen förtjänar att nämnas om den här filmen. Att Tarantino har den som favorit (om DET nu är sant) känns ju helt genommärkligt då man typ hittar ca 27 andra krigsfilmer som med lätthet slår den här utan att anstränga sig nämnvärt. Å andra sidan är ju den mannen ett levande bevis på udda personligheter så…visst ok då.

Hos mig finner detta spektakel dock ingen nåd.
Gjord på ett 70-tal då B-filmseffekterna verkligen (och då menar jag verkligen) var kassa, av en italienare som använder sig av de värsta klyschorna som gått att uppbringa vad gäller amerikanska krigsfilmer, med ett manus som är skrattretande uselt och fyllt med figurer hit och dit som (dubbat givetvis) pratar med övertydlighet och med noll känsla i dialogerna. Någon har uppenbarligen sett för mycket på pärlan The Dirty Dozen,och tänkt att här kan man kan sno så mycket det bara går. En grupp amerikanska soldater ska således ställas inför krigsrätt av de sina och följaktligen fraktas till närmaste fängelse i andra världskrigets Frankrike. Naturligtvis råkar de ut för ett bakhåll, tar saken i egna händer och plötsligt är det de som står mellan triumf eller en tysk krigsseger medelst ett hemligt nytt supervapen. Detta måste naturligtvis förstöras, och gärna då av ett gäng överspelande C-skådisar.  

"...å så var det den där om Kal å Ada som...."

Visst jönseri samsas med något som ska vara lite spännande, men det blir mest pannkaka av allt och mitt intresse för det här försvann ungefär 5 minuter in i filmen. Göteborgsfödde Bo Svenson må möjligen ha varit en duktig skådis en gång i tiden, men känns för evigt fast förankrad detta träsk av B- och C-filmer som följt honom i karriären.

Vissa filmer lever märkligt nog på viss kultstatus, och den här är en av alla dessa. Oklart varför egentligen då jag inte hittar en enda ingrediens här som skulle kunna få mig att klassa in den i den kategorin. Och då finner jag ju ändå visst nöje i gamla sunkrullar normalt sett.

The Inglorious Bastards är en äkta europeisk skitprodukt, tillverkad i ett årtionde när man liksom kunde komma undan med lite vad som helst. Det är taffligt, lusigt och inte ens så dåligt att det blir underhållande. Bara irriterande dåligt och det är dags att den plockas ned från kulthyllan en gång för alla. Ta mig tusan.