Etikettarkiv: Chris Hemsworth

Sep 4 2012

The Cabin in the Woods (2011)

Oj oj oj, precis som det redan konstaterats på flera andra ställen i filmbloggarvärlden är det satans svårt att skriva om dagens upplevelse utan att förstöra och spoila. För här är det ju så att ju mindre man vet, desto fräckare och intensivare blir upplevelsen.

Det är både galet roligt och skrämmande på samma gång, eller…kanske mer roligt än skrämmande om man ska vara ärlig. Dock är det gjort med sådan härlig tounge-in-cheek-humor att det omöjligen går att värja sig emot alla eventuella brister och ologiska element. Älskare av ren slasherskräck får också möjligen vad de suktar efter, även om det kanske sker med en udda touch…men ändå i gamla beprövade spår.

Vad fenomenet Joss Whedon och kumpanen Drew Goddard åstadkommit rent manusmässigt är kanske en helt nytt omtag på genren . Eller hyllning, eller en riktig bjudning. Det är klassiska upplägg varvade med helt galna infall och som förstagångstittare är det rena bergochdalbanan med frågetecknen staplade runt om, utan att man liksom hinner hämta andan.

Klassisk ramstory. Vännerna som ska ut och campa i naturen. Sova i avlägsna släktingens stuga. Våra såta vänner kommer alla ur manualen för filmgenrens traditionella koncept; hunken, pluggisen, den blyga, sportisen, den pårökte och naturligtvis hon som inte tvekar att visa brösten i tid och otid (i sällskapet kan man bla skåda Chris Hemsworth innan han blev Thor..). Trots varningar längs vägen tas det snart in på Casa Horror mitt ute i spenaten. Och sedan…tja sedan börjar det ju gå som det oftast går…och ändå inte!

blodig teen med tillhygge. inga konstigheter.

Jag inbillar mig att Whedon och Goddard möjligen har suttit och riktigt nördspånat om hur man kan ta alla dessa sugiga slasherhistorier genom åren, vrida och vända på dem, titta lite bakom och twista konceptet så inihelvete galet att det liksom inte går att värja sig bara för att det är så out of the box. Det är förvirrande, mystiskt, lite lagom läskigt och helt superdumt egentligen.

Början är snygg, traditionell och lite smådumrolig. Mot slutet bryter hela helvetet löst och vi matas med skräck, effekter och smart humor i kanske den galnaste mix jag sett på åratal när vi snackar rysare/skräck. Effektgubbar som får jobba övertid ser till att Goddard´s regianvisningar och vision följs till punkt och pricka. Att filmen gjordes redan 2009 och sedan legat till sig på någon hylla är också ett smärre mysterium (men skriven text hävdar att filmen skulle förberedas för 3D, trots Whedon´s och Goddard´s protester och filmbolaget till slut föll till föga…kanske ”straffet” var en tid i frysboxen…?)

The Cabin in the Woods liknar banne mig ingenting man sett i genren förut. Eller också är det allt nedmonterat till en och samma beståndsdel. Att se den första gången är som att svepas med av upplevelsen utan att ha någon större kontroll. Sedan är det bara att se den igen för att lägga märke till alla detaljer du missat. En skitbra film helt enkelt!

Sep 8 2011

Thor (2011)

Det känns som att det mest anmärkningsvärda här är att det är Kenneth Branagh som suttit i registolen. Och att han fått till det riktigt smutt!

Kanske i en sorts homage till sin framgångsrika dramabakgrund  tycks Branagh ha  utgått från en löjligt tunn story, vävt in lite snygg Shakespearedramatisk touch i replikföring och händelseutveckling för att sedan matcha det med finmald cgi-action.
Och vet ni, jag gillart!

Thor (eller Tor som vi svedalabor hellre säger) håller till Asgård där han förbereder sig att ta över kungakronan efter lika ökände Oden (Anthony Hopkins), främst genom att vara allmänt kaxig och dumdryg mest hela tiden. Den arroganta stoltheten verkar inte ha några gränser, trots brorsan Lokes (Tom Hiddleston) försiktiga förmaningar.

Stolthet går ju oftast hand i hand med dumhet, så även här och vips har Thor genom sin krigiska inställning dragit på sig både skumma grannriket Jotunheims och pappa Odens vrede. Så till den grad att Thor helt enkelt kastas ut från Asgård och ned på jorden, bokstavligen nästan rakt i famnen på unga (snygga givetvis) forskaren/astronomen Jane (Natalie Portman) mitt ute i New Mexico-öknen! Naturligtvis är detta rätt plats att börja lära sig ödmjukhet, vänlighet och insikt på. För att sedan också, i sällskap med sin trogna hammare Mjölner ta tag i de skumraskheter och omständigheter som ledde till åskgudens förvisning. (Givetvis finns det förrädare i de egna leden men det vet ni ju redan…!)

Vad ingen visste var att Rutger H hade snott rollen som Oden…

Trots mycket glänsande yta och avsaknaden av något större djup är det förbaskat svårt att värja sig mot den här historien, som i sina bästa stunder skulle kunna kallas för …munter? Thor, i skepnad av Chris Hemsworth (den killen har en framtid för sig i Hollywood helt klart) har en sorts naiv charm och trivselfaktor som smittar av sig på de andra. Natalie Portman kände möjligen att det var skönt att byta svårmodet från Black Swan och hoppa över till detta tjohej-tjohoppäventyr och det gjorde hon alldeles rätt i. Till och med vår egen Stellan G dyker upp som klurig sidekick till Portman och verkar trivas även han. Anthony Hopkins är i sin Oden-roll misstänkt lik Rutger Hauer, men det går bra ändå och pompöse Hopkins får väl valuta för sin stil här där den passar i sammanhanget.

Branagh, långt från Wallander och skånska slätten här, gör en snygg kostym av ett ganska billigt material, och kanske är det just den osannolika kombinationen av Shakespearskt tungmod, grekiskt hybrisdrama, asatron och lite effektiv Hollywoodaction som är nyckeln..? Effekterna är felfria, om än ganska standardmässiga, scenografin färggrann, humorn känns lagom påklistrad och storyn föredömligt rak när handlingen åker fram och tillbaka mellan det som sker på jorden och ränksmiderierna i Asgård.

Thor är ännu ett bidrag från Marvel-familjen och lyckas underhålla mig på bred front. Rätt raka puckar och en snygg lovande föraning om fortsättning för denne hårding till hjälte, i sällskap med de övriga Marvelhjältarna. Känslan från första Iron Man infinner sig snabbt…trivsamt underhållande.

”Who are you?”
”You’ll know soon enough..”