Det är ju något visst med de här upptäckarsnubbarna. Och hela den eran förresten. Kalla mig gammalmodig, men jag har alltid varit galet förtjust i alla dessa historier om upptäcksresanden…allt ifrån Amundsen till Dr Livingstone och beskrivningar från eländiga strapatser i en tid då världen dessutom inte verkade lika trång som nu.

Och racet till polerna, jag minns att jag slukade allt detta som skolyngling, böcker, skrifter, bilder. Såg varenda dokumentär som gick på tv. Går det då att inte tycka om en story från denna kategori, som dessutom bygger relevant sanning? Naturligtvis inte.

Drygt tre timmar och tjugo minuters drama/äventyr om den legendariske Sir Ernest Shackleton, den första tjommen som fick för sig att han skulle korsa Sydpolen från kust till kust (egentligen ville han bli först till Sydpolen men det gick ju om intet när Amundsen visade var skåpet skulle stå…).

1914 var Europa på väg mot krig men det var också the age of upptäckanden. Envise Shackleton låter sig inte nedslås av krigshotet, flänger runt och säljer sin idé till hugade finansiärer och raggar medarbetare. Filmens första timme går egentligen bara åt till att placera Shackleton i diverse finrum där han får prata för sin sak. När timmen så passerat och skeppet ”Endurance” lägger ut från Sydamerikas kust blir full fart på historien. Det diskuteras och provoceras. Meningsskiljaktigheter men också typiska starka band som knyts i vetskapen om detta är en samling män som alla sitter i samma båt (!) och måste lägga sin tillit till sin granne…och sin färgstarke och stabile ledare.

och var är mössorna!??!

För visst är det så, Shackleton är verkligen skillnaden mellan liv och död i dagens berättelse. Hans envishet håller dock emellertid på att stjälpa hela expeditionen då skeppet ganska snart efter ankomst till kyligare breddgrader fryser fast i isen och sedan helt enkelt sjunker. 27 män, hundar och packning kvar på isen och läget minst sagt kärvt. Shackleton finner dock självklart  på råd och har bestämt sig för att se till att förlustsiffran i människoliv i framtida historieböcker visar noll.

Detta är naturligtvis en helt otrolig historia, och än bättre blir den ju eftersom den också är sann. Det är kyla, det är is, snö, oändliga vidder, lidanden och hopplöshet och fullt av män i yviga skägg, tjocka fiskartröjor och ett evinnerligt piprökande. Det är med andra ord så mycket äventyr och drama som bara får plats under nästan tre timmar. Uppgivenheten ligger som en isfilt över hjältarna, som ändå kombinerar brittisk hyfs med sedvanliga torra kommentarer. Mycket underhållande.

Shackleton, denne envise man, gestaltas med stor pondus av självaste Kenneth Branagh på ett fördömligt sätt. Alltid närvarande, aldrig rådvill och med en snygg auktoritet men aldrig överlägsen. Produktionen är (naturligtvis) brittisk och synnerligen väl tillverkad..och nöjer sig med att fokusera vid huvudpersonens styrkor i karaktären utan att syna hans brister alltför mycket. Historien är trots givna utgångar rejält spännande och som varande historienörd är detta ren mumma för sinnet.