Katie och Micah är ett typiskt medelklasspar med ett högst normalt samboliv som bor bra i en villa i San Diego. Katie har under en tid störts av att hon känt en närvaro i huset som inte känns behaglig, steg som hörts, röster som viskat på nätterna. Sambon Micah kommer på den geniala idén att köpa en videokamera för att kunna dokumentera vad som egentligen händer i huset när de sover. Resultatet och effekterna av åtgärden blir allt annat än vad de önskat sig. Smart upplägg för en av förra årets mest hypade filmer, som faktiskt spelades in redan 2007 med oerhört små medel av debuterande regissören Oren Peli i hans eget hem. Under en och en halv timme följer vi parets, via den kamera som Micah skaffat, kamp mot att komma underfund med vad det är som stör dem och i synnerhet Katie. Regissör Pelin leker med videokamerans ändock ganska begränsade möjligheter och får mig faktiskt att tro på det jag ser. Upplägget är dokumentärt och vill ge sken av att det är ”hittat” material vi ser, precis som i den omtalade ”Blair Witch Project”, fast den här filmen utger sig inte på något sätt att vara äkta i den bemärkelsen.

Den handhållna, skakiga, kameran förstärker effekten av olustheten och det begränsade spelutrymmet huset skapar ger en klaustrofobisk känsla hos mig som tittare. Oerhört bra skådespel av de okända Katie Featherstone och Micah Sloat, där speciellt Katie verkligen får fram de skräckslagna känslorna och desperationen på ett sätt som gör att jag tror på henne. När det gäller Micah skapas det snarare en irritation hos mig över att han in i det längsta inte tar det som händer på allvar, utan hellre vill leka med kameran och undersöka vidare på egen hand, det är väl också det enda som jag kan invända mot trovärdigheten. Hade jag varit Katies sambo så hade jag ställt upp och ringt till varenda kotte som finns att tillgå! Precis som Katie vid ett tillfälle i filmen bönar och ber om.

Som vanligt är det mest skrämmande det vi inte ser, och de suggestiva nattbilderna från parets sovrum när kameran och tiden går är direkt obehagliga. När det sedan sker saker så händer det plötsligt och oväntat men ändå inte. Vi vet att det ska komma något, men inte riktigt vad. Det är dock tillräckligt skrämmande för att skicka kalla kårar längs min rygg. Avsaknaden av stora effekter ersätts av smarta små händelser som i kombination med de effekter som ändå finns gör Paranormal Activity till en synnerligen kuslig film. Och det av självaste Speilberg föreslagna omgjorda slutet är precis så lagom läskigt som en film av den här kalibern ska ha som slutscen!

Betyget: 3/5