Här har vi alltså Pixars första prequel till en av sina filmer.
Dags att få reda på hur Mike och Sully egentligen träffade på varandra, och hur deras vänskap uppstod.

Monsters Inc. var en av de bästa filmerna i den här kategorin jag sett när den dök upp. Framför allt håller den än, drygt 10 efter premiären, med sin humor och den lite udda taken på en omvärld värld där alla fruktar människorna. Klart då man blir intresserad när trollerigubbarna på Pixar plötsligt återupplivar världen och dess udda invånare igen.

Här är det också lite raka puckar från början. Någon större introduktion till monstervärlden behövs inte. Inte heller vad det innebär att jobba som Skrämmare och dra in energi till monsterlandet. Här kan man istället kasta sig direkt på storyn om hur det gick till när den lille gröne Mike och den store pälsprydde Sully härjade runt på universitet i yngre år. För det är precis vad de gör. Härjar. Den ene lite mer ofrivilligt än den andre kanske. Mike VILL verkligen lära sig allt. ALLT. Drömmen om att en dag jobba som Skrämmare hägrar mer än någonsin. Naturligtvis gör hans mindre skrämmande utseende inte mycket för att hjälpa till på vägen. Sully å sin sida har talangen, kommer från en välkänd Skrämmar-familj…men tar det mesta med en klackspark. I motsats till plugghästen Mike är han mest där för att ha skoj. Och det är heller inte så självklart som man trott att de är såta vänner från första början. Snarare tvärtom.

Som ni hör är det ju som vilken komedi som helst i skolmiljö. Här då kryddad med diverse märkliga filurer och arter. Just korsningen mellan de animerade varelserna i en miljö, som normalt förknippas med människor, blir lite av poängen. Att igenkänningsfaktorn ska vara sådär lagom mysigt hög. Naturligtvis hamnar de två huvudpersonerna via lite galna omständigheter bland de sedvanliga loosers som alltid finns runt hörnet på ett campus. Och just där får de naturligtvis lära sig om kamratskap, lojalitet, ansvar, tävlingsinstinkt och att aldrig ge upp.

Eftersom vi rör oss i det dataanimerade träsket finns inga fysiska begränsningar att ta hänsyn till. Manuset kan i stort sett hitta på vadsomhelst och komma undan. Det är ju det som är lite grejen med den här stilen. Extra plus också till manusförfattarna som ser till att den lömske Randall ”Randy” Boggs (Steve Buscemi igen med sin röst) från förra rullen också dyker upp här. Fast i snällare version! Kul! Och att man hittat en figur åt Helen Mirrens stiffa och lite hotfulla röstläge, i den märkliga rektorn Hardscrabble på universitet!

Annars bygger det såklart på Billy Crystal (Mike) och John Goodman (Sully) som med sina röster (inga svenska snackepellar hos mig inte!) ser till att våra hjältar blir precis lika underhållande som i originalfilmen. Låt vara att den största fascinationen för grejen med lustiga monster i en alternativ värld är borta, men det är icke desto mindre underhållande för det. Och framför allt att figurernas röster görs av just samma röster bakom originalet.

vem tar överslafen?

Tekniskt sett en pärla såklart, top notch av alla inblandade datatrixare. Pixar visar musklerna än en gång..och att välja formen av en prequel i den här genren känns nästan lite småfräckt ändå. Utmärkt som familjerulle då knappast någon torde bli speciellt skraj för den brokiga samling monsters som hittas i den här märkliga skolan. Och som vanligt riktigt roligt även för oss vuxna att glo på, då en och annan skön passning till filmvärlden ofta döljer sig i grannlåten.

Monsters University är precis en sådan där rulle där du vet exakt vad som väntar runt hörnet, och du faktiskt tycker det bara är trevligt. Mike och Sully är två sköna lirare i en fräckt påhittad värld. Kanske de två coolaste snubbarna i hela den dataanimerade filmvärlden? Inget nytt. Bara roligt. Se. Mys. Bra så.