Om man någon gång skulle hemfalla åt att självömka sig själv för att man inte lyfter miljonlön, glassar runt på ett toppjobb eller bor i värsta drömkåken så kan man tänka på 17-åriga Ree i den här filmen.

Plötsligt framstår då ens egna problem som rätt triviala. En historia som höjts till skyarna av expertis och annat löst folk, samt varit med i Oscarsracet bra långt in på mållinjen.

Det är hillbilly-land i sin finaste form, långt från allfartsvägarna och den amerikanska landsbygd vi är vana att se gestaltas på film. Det är trash, fattigdom, tillagning av ekorre i grytan, man kokar knark runt varje hörn, det är kusiner hit, brorsöner dit och släktband som inte går att hålla ordning på men alla verkar alltid ha något ont att säga om sin nästa. Och banne mig om det inte är banjo med i bilden också.

Ree måste hitta sin knarkproducerande pappa, nyligen utsläppt mot borgen och försvunnen någonstans i den ogästvänliga trakten, och visa upp honom innan banken tar både hus och skog för Ree´s familj som dessutom består av två småsyskon och en mamma som är helt vilse i sin egen pannkaka och spenderar scentiden i filmen med att mest sitta och glo.

Drama om det sunkigaste av sunkigt alltså. Problemet efter en stund är bara att det känns som en parodi på våra vanligaste fördomar om just detta trashanksliv, och plötsligt sitter jag och väntar på att det hela ska mynna ut i att Grotesco-gänget hoppar fram bakom ett hörn och levererar en punchline. Ree knatar runt i trakten och ställer obekväma frågor, det uppenbarligen inavlade folket beter sig som kufar allihopa och verkar inte kunna föra en vettig konversation. Någonstans i det här gyttret av misär anar man en släktfejd, en sorts thrillerartad historia, ett svart drama om att sköta sig själv och inte ställa fel frågor.

Stor cred dock till unga Jennifer Lawrence som gör sin Ree helt rätt och med pondus mitt i misären, och till det visuella som målar upp en trist och färglös natur som är så dyster att man omedelbart får en önskan om att slå upp en bild på en grön sommaräng för att inte bli deprimerad. I övrigt är det alltså rätt slätstruket, lite segt och liksom en del andra har uttryckt väl så har jag rätt svårt att känna något för det jag ser. Förutom irritation över att alla verkar vara mer eller mindre dumma i huvudet.

Winter´s Bone är i mina ögon dessvärre en något överskattad upplevelse, om än väl tillverkad, som lever högt på sin unga huvudrollsinnehavares förmåga att hålla ihop filmen och ge den ett uns av känsla. Men det är klart, vad är väl mina vardagsproblem mot dessa…?

”Do we eat these parts?”
”Not yet…”