Svenskt krigsraffel med fullt ös i maskingevären. Jo jag tackar jag.

Stöpt i något annorlunda form än den vedertagna svenska modellen gör det här till en film att kika på med lite försiktigt gillande.

Som drama med spelplats mot en synnerligen känslig del av Sverige under andra världskriget har den guldläge att skildra något annorlunda. Som actionstory har den sina brister vad gäller logik och skeenden. Å andra sidan kan spänningen mycket väl få tjäna som substitut till logiken utan att det behöver störa.

Ramstoryn ger oss ett par svenska soldater, satta att hålla koll på en gränspostering mot Norge. Det är vintern -42 och på andra sidan härjar tyskarna och nyfikenheten är förstås stor hos di svenske. Att smyga in på norsk mark för att spana lite på den vedervärdige fienden har sina risker och givetvis råkar de nyfikna illa ut och tas till fånga. Osanktionerat räddningsuppdrag bakom fiendens linjer är nu vad som gäller. Mer komplicerad än så är inte historien. Låt vara att dialogen kan kännas aningen tillrättalagd, och att vissa personer i låg och hög ställning väljer beteenden som nog inte står att finna i verkliga livet. Den något konstruerade sidostoryn om viss mörkläggning från svenskt håll känns också lite väl snodd från en smetig Hollywood-kakburk,  men ok.. den finns där och är inte jättestörande.

När unge löjtisen Aron (André Sjöberg) smyger in på norska sidan ihop med sin bistre finske supersmarte sidekick Wille (Antti Reini) för att hitta sin fångne bror drar det ihop sig till mer renodlat äventyr som kräver sin beskärda del Rambo-action, och den dramatiska touchen som för ett kort ögonblick målats upp hamnar i bakgrunden. Filmmakarna med (för mig okände) regissören Richard Holm i spetsen tar det dock till rejält påkostade nivåer och spar inte på filmvåld eller blod, allt presenterat med förvånansvärt medryckande engagemang och snygg yta.

Saker att förtjusas mest över är att man verkligen gått in för att hålla bra klass på detaljer och kringutrustning. Tacksamma miljöer och snyggt foto är andra saker att glädja sig åt. Och skådespelare som inte räds att ta ut svängarna ordentligt, hur överdrivet det än må bli. För det blir det ju såklart. Någonstans känner jag kanske att man har lite för bråttom att avhandla den realistiska känslan som finns i och med filmens spelplats och omständigheter, för att istället kasta sig på det gottaste och mest lockande.
Men film är film och det är som det är. Bara att köpa eller dissa.

Gränsen känns trevligt osvensk i all sin svenskhet med en friskhet som förhöjer betraktningsvärdet. Någonstans på vägen känns det som om filmen törs lämna den svenska modellen och leka lite Hollywood i actionscener av gott märke. Å andra sidan är det just den rebelliska uppkäftigheten att skapa mustig underhållning och ovanlig svensk-action som känns som den största förtjänsten här.
Klyschorna må vara ständigt närvarande och hagla över historien vid vissa tillfällen, men tråkigt känns det faktiskt aldrig.