Dyster kille med vidbrättad hatt räddar människor från allsköns fulingar, häxor och annat bjäfs….vänta nu..var det här gamla Van Helsing igen eller…nä just det…, det här är ju bara en ny rulle på ett gammalt beprövat tema. Och, ibland blir jag inte riktigt klok på mig själv. Känner mig normalt som en fantasifull och vidsynt filmälskare som kan svälja det mesta inom det cineastiska. Men ibland blir det så urbota fel….fast förutsättningarna ligger snyggt uppradade. Som i det här fallet. Solomon Kane (James Purefoy) är en synnerligen råbarkad bandit i 1600-talets England, en riktig värsting som plundrar, stjäl och mördar utan att blinka. Efter lite närkontakt med mörkrets makter som vill ta honom med sig till skärseldarna och låta honom brinna för sina synder, lyckas han fly fältet och bestämmer sig för att bli en fridens man och sona sina brott genom att leva munkliv i ett kloster. Snart finner han sig dock utkastad i verkligheten igen, där han uppmanas söka botgöring på annat sätt. På sin nya pilgrimsvandring slår han följe med en familj på väg till ett skepp som ska ta dem till Den Nya Världen på andra sidan Atlanten. Naturligtvis dröjer det inte många filmminuter förrän familjen råkar i klistret och Kane än en gång måste ta fram de gamla beprövade stridstalangerna för att den här gången hjälpa de goda i kampen mot ondskan som plötsligt hotar hela landet.

Här har vi ytterligare en figur som har sitt ursprung i litteraturen, en gång skapad av dysterkvisten Robert E. Howard som också ligger bakom Conan-karaktären. Själv har jag nog aldrig hört talas om Kane, än mindre den här filmen som på något sätt verkar ha gått lite under radarn. Och man kan liksom förstå varför. Regissören heter Michael J. Bassett (okänd för mig) och vräker på med allsköns klichéer vad gäller miljöer, story och utförande. Givetvis finns det också en mörk familjehistoria i Kanes värld och på något märkligt sätt lyckas den vävas in i den ytliga ramhandlingen. Det är mörkt, dystert, lerigt och våldsamheter samsas sida vid sida med cgi-effekter som visserligen är felfritt framställda, men som knappast (läs: inte) får mig att höja på ögonbrynen. På det hela taget engagerar filmen noll. Det är alldeles för tråkigt och filmen bjuder inte på något som helst uppsving. Det känns som att det vanliga felet i filmer av den här sorten är att den tar sig själv på för alldeles stort allvar. Kane i skådisen Purefoys skepnad går mest runt och ser överdrivet bekymrad ut, som att man vill ruska om honom och skrika ”Kom igen, det är bara en film med lite tuffa actionscener och en himla massa specialeffekter….!!!”

Solomon Kane är så långt ifrån nyskapande man kan komma, inte ens i den normala mittfåran, och därför så otroligt ointressant och icke på något sätt spänningsframkallande. Man ska inte klaga på det visuella, som är stabilt tillverkat material vad gäller foto, effekter och scenografi. Detta hjälper dock föga när historien är vek, långdragen och de flesta skådespelare bara finns där för att de fick betalt. James Purefoy verkar ha kollat för mycket på Hugh Jackman och vad i herrans namn gör Max von Sydow i den här filmen…?

Betyget: 1