Dream House (2011)

Det absolut märkligaste med den här filmen måste ändå vara att det är Jim Sheridan som regisserat den. Det känns som det är oerhört långt bort från Min Vänstra Fot vi rör oss här. Rena kontinentavstånd faktiskt, och väl lite outside the box för denne dramaregissör…?

Snokar man vidare upptäcks snabbt också dessvärre att detta är en film som fick dras med en och annan besvärlighet. Filmbolaget var inte nöjda med versionen som visades upp för testpublik, tog sonika filmen från Sheridan och klippte om den till mer kommersiellt och traditionellt utseende. En vansinnig regissör fick skådisarna med sig och det hela resulterade i att de vägrade göra en sekund pr för produktionen.

Men, en film blev det ju iaf. Will (Daniel Craig) lämnar jobb i storstaden för att bo i lilla idylliska småstaden, i drömvillan, med drömfrun och drömbarnen. Här ska skrivas på den STORA romanen (joråsåatt). Den sköna vardagen störs efter ett tag bara av lite lagom småmystiska händelser som alla verkar bottna i att det i familjens hus för ett antal år sedan begicks det klassiska hemska brottet; en man mördade hela sin familj. Will kan naturligtvis inte släppa detta faktum och börjar en egen liten undersökning om omständigheterna som självklart leder honom in på en och annan illavarslande väg.

Vad jag ser är ett normalbegåvat manus, tillyxat enligt drömfabrikens mallar. Inte svårt att börja lägga ihop matematiken ganska tidigt om du är en rutinerad filmnörd. Svackorna finns i form av att historien känns lite ryckig med scener ibland staplade på varandra utan viss logik. Kanske ett resultat av filmbolagets desperationsklippning?

"Bond säger du...? Nä då är det fel hus..."

Trots detta faktum gör både Craig, Rachel Weisz och Naomi Watts helt ok ifrån sig. Den sistnämnda har en betydligt mer lågmäld roll här än vad man är van att se henne arbeta med., medans Craig jabbar på som frustrerad huvudperson. Sheridan har möjligen fått för sig att jobba mer med känslorna och dramatiken än att fokusera på thrillermomenten eller det som ska vara skrämmande. Inget fel i det alls, men tyvärr blir hans vision kanske lite lidande av att filmbolaget vill ha jumpscares och intjänade flis på snabba effekter. Viss smarthet i detaljer kan dock skönjas, vissa bara subtila, andra i mer blickfång vad gäller miljöer och stilar.

Trots att det nog är ganska lätt att börja pussla här som tittare finns viss spänning och drama som försöker hänga på in till finalen och slutet känns allt lite filmkänslosamt i all sin tafflighet. Eller är det bara jag som är skadad av alltför många filmklyschor i samband med det faktum att jag har familj själv?

Dream House är en standardthriller vars olika turer du antagligen kan börja ana ganska tidigt. Inga omvälvande överraskningar, förutom de som manuset försöker sig på att leverera. Det finns naturligtvis bättre historier, men också betydligt sämre och det hela duger gott för stunden. Gillar man Craig, Weisz och Watts blir det här en helt ok upplevelse. Godkänt som kvällsmacka vill jag nog hävda.

Second opinon?
Fiffi har också spanat in Craigs förortsproblem och var kanske inte lika friande i sin dom…

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.