Även detta ett återtittsalster som fått ligga och vila en stund.
För en som spelat datorspelet med samma namn (jorå!) är antihjälten Payne´s vedermödor naturligtvis inget nytt. Snarare handlar det om att man för ett par år sedan var mer nyfiken på just HUR de tänkt sig det hela i filmform.

Problemet med spel-som-blir-film verkar ofta vara att man inte riktigt kan bestämma sig för vilken väg manuset ska ta. Ska vi göra en regelrätt filmadaption av spelet och mer eller mindre kopiera storylinen? Eller ska vi hitta på något alldeles nytt och bara baka in välkända element från spelet? Här känns det som att det velas ordentligt i frågan. Dessvärre.

För förutsättningar finns ju sannerligen. Spelet var en snygg storstadsnoir förpackad på ett udda sätt. Filmen vill vara en sorts motsvarighet och satsar på visuella bilder som verkligen förstärker känslan och rentav för tankarna till att jag tittar på en spelvärld. John Moore (Flight of the Phoenix, Die Hard 5) har blick nog som regissör att fatta grejen rent utseendemässigt, och egentligen kan man inte klaga på hans stil. Någonstans lär han ha sagt att han ville göra filmen så trogen spelets utseende som möjligt för att spelfansen inte skulle bli för besvikna.

Problemet med dagens rulle sitter därför inte i scenografin eller de rätt coola effekterna, utan istället i storylinen och det rejält valhänta manuset. Annars finns faktiskt lite förutsättningar; snuten Max Payne fick för tre år sedan både fru och barn mördade i vad som såg ut att vara ett vanligt inbrott där en av förövarna kom undan. Payne kan såklart inte släppa smärtan och tillbringar all sin lediga tid till att följa upp spår till höger och vänster. Upptäckten att en ny konstgjord och illvillig drog är i omlopp leder honom plötsligt in på ett spår som möjligen skulle kunna ha koppling till det gamla mordet…och även leda till krafter i samhällets övre skikt. Ganska traditionell story med andra ord. Här slarvas det dock ordentligt med både kontinuitet och tempo berättarmässigt. Historien känns för spretig och smetar åt alla håll, sekvenser känns för ansträngda och ska bara fungera som passager till nästa händelse av actionbetonat slag. Egentligen som i spelet alltså.

puffror och svart skinnmode. helt rätt.

Fast det känns som att det inte funkar i spelfilmsformatet här. Personer introduceras, försvinner ur handlingen för att återkomma senare. I bästa fall. Någonstans känns det förvånande att Moore släppt iväg ett sådant slappt och ofokuserat resultat. Borde han inte ha sett det jag ser? Är det möjligen bakbundna händer och order från giriga producenter som fått råda? Snikvägen till cashen från biokidsen.

Mark Wahlberg är tjommen som får axla Max skinnjacka och det bistra sinnet. Han gör naturligtvis det som förväntas av honom, men det märks ändå att han inte är i toppslag här. Jag gillar ju Wahlberg, men som Payne känns han förvånansvärt endimensionell (Hallå, vad förväntar du dig!? Det är ju en spelkaraktär vi snackar om här!) Ja…jo…men…i alla fall. Vad filmen naturligtvis också skulle ha gjort var att helt skippat den kvinnliga karaktären Mona Sax från spelet. Här fyller hon ingen funktion och används nästan löjligt pliktskyldigt i synnerligen ansträngda situationer. Mila Kunis gör väl vad hon kan med den svaga rollen, men det är inte mycket som kommer ut från henne. Men vem vet, kanske producenterna inte vågade lämna hennes figur utanför filmen av rädsla för fansens rage..?

Max Payne målar upp alla de snygga bilderna rent visuellt och Moore har uppenbarligen koll på sina dataspelsvärldar med tillhörande effekter..och hur man avlossar skjutvapen på film. Grejen är bara att det brister något alldeles oerhört i manusväg. Så pass mycket att det faktiskt blir irriterande att titta på och gör att det inte går att ge den här rullen godkänt hur mycket jag än skulle vilja. Inte ens vid en omtitt.
Onödig dikeskörning.