Här hottas det upp från brittöarna.
Gammal populär 70-talspolisserie får sig en liten ansiktslyftning och anpassas till dagens London, lite fräckare scenografi och lagom tungt underhållningsvåld matchas upp med lämpliga flygbilder över huvudstaden.

In på banan med rutinerade Ray Winstone som den gamle räven Jack Regan, en relik inom poliskåren som (naturligtvis) tror på devisen ”bättre att slå först och fråga sen”. Jack leder en specialenhet som riktar in sig på tunga rån och våldsbrott. En sorts inofficiell insatsstyrka som dyker upp lite här och var och för det mesta tar skurksen på bar gärning. Gärna med lite uppspöande som bonus. Sådant gillas förstås inte av internutredningsavdelningen som startar en undersökning och hoppas få Jack suspenderad.

Samtidigt inträffar ett nytt brutalt rån med dödlig utgång och Jack tar sig an fallet som sig bör och upptäcker snart kopplingar som (naturligtvis) ingen annan vill se till en början.
Samtidigt som han privat har en affär med en gift kollega (Hayley Atwell).
Samtidigt som han prövar tålamodet hos sin chef (Damian Lewis).
Samtidigt som han provocerar interutredarna.
Samtidigt som han sätter vänskapen med sina kollegor på prov .
Tja, allt är väl ungefär som vanligt i kriminalhistoria på film med andra ord..

Kommer på mig själv med att sitta och jämföra dagens story med alla svenska krimmare som öses ut i tv-burken med jämna mellanrum. Egentligen är det ingen skillnad alls. Samma lager av berättande, samma nyanser och samma riktningar på historiens utveckling.

Så…varför uppskattar jag då denna historia så mycket mer?
Är det möjligen för att skådisarna överlag utklassar de svenska? Är det för att tempot flyter så mycket bättre här? Är det för att de tunga actionsekvenser, vare sig det handlar om skjutande (extra plus till en snygg shootout vid Trafalgar Square!) eller biljakter, som finns…är just så mycket tyngre och vassare än vad en svensk budget skulle kunna tillåta?

”skiter väl i om du är internutredare..!”

Ray Winstone gubbar på, är sannerligen ingen skönhet men stenhård och envis som få, vilket naturligtvis sätter honom i fokus mest hela tiden. Lite överraskande att se Damien ”Homeland” Lewis hoppa in i en mindre roll som den prövade chefen, vilken naturligtvis ändå aldrig slutar att tro på sin supersnut.

The Sweeney är kanske ett ganska utdraget tv-avsnitt egentligen, men regissören Nick Love passar på att fläska på med så pass mycket visuella snyggheter och välkoreograferat underhållningsvåld att hjärnan luras upp ordentligt. Lägg till detta kompetenta skådisar som ger sina repliker en omgång…och än en gång blir man tillfredsställd av brittiskt krim. Gillart.
Kanske är de bäst i världen på denna genre?
Ihop med danskarna.