recension: Astronaut: The Last Push (2012)

 

the_last_push_posterJahapp, vi ska till Jupiters månar…igen.
Det är inte jätteavlägsen framtid och privata företag bekostar spaceexplorations. Ett tvåmannauppdrag som innebär år i rymden fram och tillbaka.
Naturligtvis upplagt för en katastrof.

En ensam astronaut blir kvar, ledningen bestämmer sig för att avbryta hela uppdraget och kalla hem kapseln. Problemet är bara att efter en brand i just rymdkapseln fick astronauten Michael (Khary Payton) rädda sig över till den livsuppehållande delen av farkosten, som nu susar genom den becksvarta rymden på sin förprogrammerade kurs. Dock inte mindre än att Michael via lite fix och trix kan styra om kursen och korta ned färden så att ett återvändande till jorden kan inledas.
Men ändå. Han måste nu färdas ensam (i vaket tillstånd) i tre år innan återinträde i jordens atmosfär.
Tre år.
3. År.

Och, i ett fönsterlöst utrymme som har storleken av en average container.
En låda. Ett metallåda utan säng eller möblemang. Bara en massa blippbloppande kontroller på väggarna och en dataskärm som blir hans enda kontakt med rymdkontrollen.
Ja, ni fattar ju att det här blir ingen actionrulle direkt. Mer en studie i hur man behåller sans och vett. Michael agerar som ett proffs i början, låter känslorna stå tillbaka och fokuserar på att göra det nödvändiga för att överleva. Men ändå. Inne i en tillsluten plåtlåda kommer såklart känslorna smygande vartefter. Kunde han ha räddat sin kollega? Är det värt uppoffringen? Har han någon chans när nödvändiga tekniska prylar MÅSTE fungera när det väl drar ihop sig?

Det hela blir till ett sorts filosofiskt drama, en enmanshow av Payton. Ibland får han lite tröst och hopp av Lance Henriksen som dyker upp på bildskärmen i form av boss på bygget. Michael hallucinerar och tror sig se omkomna kollegan då och då. Men för det mesta är han helt solo.
Det som på ett märkligt sätt håller mig fast vid rullen är just det faktum att Michael alltså ska sitta i sin låda i 3 år till. 3 jäkla år. Och ja, det finns såklart en astronauttoalett och lite lagom geggig astronautmat.

lastpush_pic

”welcome to my little crib!”

Är filmen bra? Inte så jag jublar  direkt.
Men den har….nåt. Som håller mitt intresse och fokus uppe. Kanske är det just funderingarna på hur det skulle vara att sitta ute rymden i ett trångt utrymme i ett antal år. Att manuset mot slutet gör det berättarmässigt lätt för sig, och dessutom tar en lite märklig väg ut till eftertexterna, känns lite…snopet. Men hur beskriver man i bilder en snubbes vardag i en container? Det går ju inte att göra hur länge som helst.
Kanske skulle den göra sig som en teaterpjäs på scen?
Tja, varför inte…?

Annonser

2 comments on “recension: Astronaut: The Last Push (2012)

    • Sorry polarn.
      Tja, men om man vill se en studie i hopplöshet och hur man förhåller sig till detta faktum…kan man nog finna visst intresse ändå. Kanske.

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s