Äpplet faller inte långt från trädet, eller hur var det nu?
Det är minsann inte bara kufen David Lynch som kan göra märkliga filmer i familjen. Här kommer dottern Jennifer Lynch igen, efter försöket med den tidiga Boxing Helena 1993.

Något synnerligen otrevligt har hänt längs en öde landsväg i New Mexico. Död, blod, elände..och några som överlevt! Skakiga vittnen som tas till den lokala hillbillypolisstationen. Enter ett par FBI-agenter som utreder ett par grisiga mord i trakten. Kan detta blodbad längs vägen möjligen vara kopplat till dem? Agenterna i svart, Bill Pullman och Julia Ormond börjar snart intervjua de överlevande, som alla tycks ha olika vinklingar på vad som hänt.
Vem pratar egentligen sanning?

Lynch är sin pappas dotter, no doubt about it. Hon berättar med samma mystiska ton, samma märkliga hopp fram och tillbaka i tiden. Låter sina karaktärer göra de mest märkliga ageranden. Vi har en rätt simpel story där regissören istället fläskar på efter devisen ”så udda som möjligt”, hon försöker sitt bästa med att kollra bort mig som tittar…men så pass länge har jag ändå varit med och glott på film…så jag ser tecknen i skyn när de uppenbarar sig.

Nu är dagens alster inte direkt dåligt, men känns lite opersonligt och distanserat. Som om mycket möda lagts på manuset för att det ska bli så twistat och kufiskt som möjligt. Pullman och Ormond funkar stabilt (om än lite varning för överspel på Pullman). Man har slängt in räven Michael Ironside som polischef på stationen och sådana återseenden är ju alltid trevliga. I övrigt en märklig samling mäniskor, där vissa spelar helt efter klysch-konceptet, och andra håller sig lite mer gåtfulla…och visst…sånt är ju aldrig fel förstås.

som vanligt verkar kidsen ha bästa kollen

Problemet med rullen är att den strävar så mycket efter att utmärka sig som ”konstig” och ”oförutsägbar”….att den istället blir väldigt tydlig mellan raderna. Vilket gör att upplevelsen kanske ändå blir lite tunnare än vad som var meningen?
Men vad vet väl jag?

Våldsamt, blodigt, flashbacks enligt det traditionella konceptet, en smalt hållen ensemble med olika karaktärer.
I vissa lägen avig i sin form, i andra HELT uppställd enligt de klyschiga mallarna.

Ok för stunden, men inget du tänker på när den rullat i mål.