En av de mer bortglömda 90-talskomedierna från förr…?
Michel J Fox spann vidare på sin nya berömmelse från Tillbaka till Framtiden-rullarna..bla genom att här ta rollen som karriärhungrig ung doktor med högtflygande planer. Ben Stone (Fox) lämnar sin tjänst på sjukhuset i Washington för att dra till Los Angeles där eventuellt ett nytt glassigt jobb som plastikkirurg väntar. Stone tänker ta bilen tvärs över landet, och hamnar snart i söderns bibelbälte. Och lika snart har han kraschat bilen i den lilla hålan Grady, South Carolina. Olyckshändelse men Stone döms till att göra samhällstimmar på den lilla läkarstationen, som bla innehåller en vresig sköterska, en surmulen oldtimer som ortsläkare..samt en vrålsnygg ambulansförare. Häpp!

Japp, här har vi ostig romantik, lökig humor, lite lagom sliskig moral om att småstadsfolk ändå är sköna typer som slår storstadsfientligheten alla dar i veckan. Vi får olåsta dörrar, sitta-på-verandan-och-lyssna-på-syrsorna, nakenbad i sjö, kufiska huskurer för att bota patienter. Stone gör i början allt för att så snabbt som möjligt klara av sina timmar och sedan dra…men gästvänligheten och the easyness i trakten..nöter förstås ned honom.

Fox är sådär naturligt behaglig i huvudrollen. Julie Warner är snygg, Barnard Hughes lagom vresig på det där charmiga sättet, David Ogden Stiers är kanske världens mest lättsamme borgmästare..och minsann dyker inte ung Woody Harrelson och en ännu yngre Bridget Fonda upp också!

Jag gillade rullen ”då”, jag gillar den nu. Det finns egentligen inte mycket till story här, men det är nåt med atmosfären och känslan..och att alla verkar så glada (!)..som gör att jag gärna återkommer till denna med jämna mellanrum.

Huskurer i sommarnatten.