För alla som varit unga och kära.
För alla som kommer ihåg 80-talet (och kanske lite mer specifikt för oss som hade vår tonårsperiod då).
För alla som minns vad musiken kunde (och kan!!) göra med oss och alla vardagens problem.
För alla oss som också kommer ihåg att den på ytan trivialaste smågrej kunde innebära liv eller död.

15-årige Conors (Ferdia Walsh-Peelo) öden i ett Dublin årgång -85 när han brottas med besvärliga hemförhållanden samt upptäckten att han kärat ned sig i den märkliga Raphina (Lucy Boynton), är en sällan skådad njutning. En feelgood upplevelse uppklädd i 80-talets bästa färger, rytmer och influenser. Här kryddat med ett mörker bakom fasaden…vilket kanske gör den till en sorts avig ”diskbänks-rulle”….? Regi- och manusmannen John Carney har full, FULL, koll på hur en sån här story ska berättas. Den som vill hittar förstås skavanker, loopholes och brister på något sätt.

Men, varför måste man alltid leta efter dom? Ibland är det bara liksom skönare för magen, sinnet, skattet och gråten…att bara följa med och strunta i detaljerna.  Låta sig förföras. Kanske du inte behöver veta så mycket mer om filmen. Bara att låta den ”drabba” dig?  Är detta en musikal? Nix, inte alls. Men ett vardagsdrama fyllt med drömmar, längtan, oro och en för jäkla massa bra musik!

kärlek och 80-tal. vilken combo!

Så pass att 2017 års andra toppbetyg delas ut! Med ett nostalgiskt skimmer som räcker ända in i framtiden.
Apsnyggt detta! Heja!!

SoF-podden kärleksbombar FÖRSTÅS skiten ur filmen i avsnitt 87! Lyssna bara!