Vad är det egentligen som gör en ryslig film bra?
Eller bra och bra, vad är det som gör en film så pass intressant att man sitter kvar och verkligen vill veta upplösningen trots att det innebär obehagligheter längs vägen?
Eller handlar det om något så enkelt och primitivt av vi bara vill bli rädda?
Vissa kanske vill se våldsamheter i form av grafiskt otäckt filmvåld? Blod?

Det är naturligtvis så olika mellan oss alla att det inte går att ha ett enda svar på frågan. Ni vet ju säkert vid det här laget att hos Flmr står obehagligheter som kör på devisen less is more högst i rang. Filmerna som går in för att skapa den obehagliga känslan på ett enkelt och kanske minimalistiskt sätt. Den där som sakta kryper in i medvetandet, säger åt hjärnan att nu känns det otrevligt, men som gör att du ändå inte kan sluta kika. Fokuset är totalt eftersom du samtidigt drivs av den där lilla enerverande nyfikenheten som vägrar lägga sig.

Ge mig en rulle som kan innehålla den mest tekniska fulländning som finns, de mest påkostade effekter som kan uppbringas…eller den mest fantasifulla story någon kan ha värkt fram….saknas det där lilla extra…den där nyfikenheten som gör att man fokar fullt ut…då tappar jag det nästan direkt. Hade du frågat mig på 80-talet kanske svaret såg annorlunda ut. Jag var yngre och visste inte vad jag vet idag. Kalla mig luttrad eller gnällig, men nog har man sett alltför mycket sunkiga rullar i sina dar som alla saknar den där lilla men ack så viktiga kryddan. Gore och våldsamheter fyller naturligtvis sin plats helt naturligt i ett välkomponerat manus. Men filmer som satsar sina pluringar på enbart att göra det så visuellt vidrigt som möjligt känns rätt poänglösa i min bok.

Nu finns det väl i ärlighetens namn inte alltför många rullar som pytsas ut på marknaden som verkligen kan täcka in alla de kriterier jag efterlyser. Men ibland snubblar man ändå över en och annan, och då gäller det att uppskatta det man ser. Ok om det snos till höger och vänster, finns den där lilla känslan bifogad, ja då spelar det väl inte så jäkla stor roll om influenserna kan spåras till andra alster.

Med allt detta sagt riktar jag nu blickarna mot dagens representant i ryslighetstemat.
Den som vill hittar naturligtvis en mixmaxad kompott av alla möjliga filmer här.
Men det gör liksom inget. Problemfyllda Gillian (Annie Clark) (ja och hon har naturligtvis en otrevlig backstory att handskas med) ser chansen till själslig kontemplation genom att hoppa på ett sommarjobb som ledare på ett summer camp vid en sjö (joråsåatt!)

Innan lägret slår upp portarna måste dock Gillian, i egenskap av nykomling i ledarstaben klara av den traditionella ”inkilningsriten”; att campa ensam i två dagar på den öde ön som ligger mitt i sjön. En ö som det självklart sägs spöka på då en liten flicka försvann spårlöst från lägret för många år sedan och som nu sägs hemsöka ön med sina klagorop vid väl valda tillfällen (joråsåatt igen!!).

Ja, jag märker nog vart era tankar är på väg nu.
Precis som mina var. Men tro´t eller ej, det blir icke alls så cheesy som förutsättningarna vill ge sken av här. Gillian forslas ut till ön, får sin utrustning och ett hejdå från chefsledaren som meddelar att han kommer tillbaka om två dagar. ”Och använd INTE nödradion om det inte ÄR nödfall!” Basta!
Snart är både tält och brasa i full användning. Lite bad och lagom upptäcktsfärd hinns med. Plötsligt också en besökare i form av en fiskarsnubbe, Ray (Daniel Kash), som oroligt undrar om hon är ok..då han från sin båt hörde hennes rop på hjälp (!!!)
Hmm…

Och det är väl typ här filmen börjar bli sådär intressant obehaglig. Gillian försäkrar att hon mår bra, Ray ger sig av ut på sjön igen efter att Gillian berättat varför hon är på ön. Dagen övergår i kväll och plötsligt blir också naturen väldigt mycket obehagligare i mörkret både för vår huvudperson och mig som tittar. Dagen efter börjar heller inte bra då nattligt besök utanför tältet konstateras och det verkar som att Gillian inte är den enda…närvaron…på ön.

ser rätt mysigt ut…på håll.

Manuset och regissören Isaac Cravit gör det smarta här att hela tiden hålla tillbaka en aning.
Låta mig som glor försöka dra egna teorier. Storyn presenterar ett antal olika spår att följa som tittare. Vet Gillian verkligen vad det är hon upplever, eller spelar hennes förflutna in? Och vad är egentligen allt det här med legenden om ön? Historien kan egentligen tyckas ganska skral och simpel och ett evigt staplande av klyschor, men sättet den presenteras på väger upp bristerna och det faktum att vi kanske sett det allt förut. Dessutom håller manuset ett antal dörrar öppna ända in mot mållinjen och det känns ganska ovisst till och med under upplösningen. Och har man nu en sån känsla som tittare kan det inte vara kattskit tänker jag. Man bryr sig verkligen om dagens huvudperson, även om hon kanske personifierar alla andra protagonister du sett genom åren i diverse inmallade alster. I min bok räcker det ganska långt.

Solo är en mindre kanadensisk indie-rulle som lånar friskt från andra historier och dess upplägg. Vad den här filmen dock lyckas bra med är att skapa en mysryslig atmosfär mitt i allt plagierande. Vilket gör att kufar som jag gillar det jag ser. Även om jag sett det förut och inte direkt kan hävda att det är oväntat. Du behöver knappast vara en Sherlock om man säger så.
Absolut inget nytt under solen, men ändå förbaskat trevligt underhållningsobehag.