Någonstans mitt i den här filmen kan jag inte låta bli att känna något annat än lite vemod.
Vemod över att här finns en filmidé som hade kunnat bli något riktigt bra.
En story som på manusstadiet kittlar fantasin, och för sitt inre ser man hur bra det faktiskt hade kunnat serverats som en visuell och tankemässig fest.

I stället tittar jag på ett hafsverk till film.
Uppläget är synnerligen intressant, i framtiden har man utvecklat en tidsmaskin som kan ta människan bakåt i tiden (märkligt nog tjatas det hela tiden om bakåt, varför inte framåt…?)
En skrupelfri affärsman (Ben Kingsley i en sliskig och totalt intetsägande roll) har lagt beslag på maskinen och låter stenrika betalare resa tillbaka i tiden för att få jaga dinosaurier (!) med självupplösande kulor som inte lämnar några spår.
Varje expedition leds av biologen Travis Ryer (Edward Burns) som ser till att besökarna följer de viktiga reglerna att aldrig någonsin (1) lämna något kvar, (2) förstöra något levande och absolut (3) inte ta med sig något tillbaka.
Följden av att göra något av ovanstående skulle bli att evolutionen skulle rubbas och nutiden skulle få ett helt annat utseende.
Självklart kan ni räkna ut vad som händer ca 15 minuter in i filmen.

Håll med om att upplägget, baserad på en novell av den inte helt okände Ray Bradbury, låter rätt intressant.
Därför blir också fallet extra hårt. Filmens stora minus blir specialeffekterna som verkligen ser ut att vara tillverkade i första bästa hemmadator. När det är som värst går det liksom inte att bortse från uselheten, på gränsen till komiskt faktiskt. Att väva in effekter i en film är en konstart i sig, men när det verkligen syns att skådespelarna agerar framför en filmduk, känns det som att skåda en gammal b-rulle från 50-talet.
I samma ögonblick slås jag av att det finns en viss charm i detta också, filmer som passerar gränsen och blir underhållande just för att de är så mediokert tillverkade.
A Sound of thunder tillhör dessvärre inte den kategorin eftersom den helt klart gör anspråk på att vara en seriös framtidsthriller.

Bakom verket står Peter Hyams, för mig mest känd för att en gång i tiden ha regisserat Capricorn One om tidernas största rymdbluff. Han gjorde dessutom en helt okej uppföljare till Kubricks klassiska 2001; 2010.
Här verkar han dock ha kört vilse i pannkakan och nöjer sig med att släppa ut filmen i det skick vi skådar. En titt i Hyams meritlista avslöjar dessvärre att karln inte direkt rosat marknaden de sista 20 åren.

Edward Burns som filmens hjälte, Travis, känns aningen malplacerad. Burns är ingen dålig skådis, men det är förvånande att se honom i film av den här sorten. Burns, som dessutom är en gedigen manusförfattare, brukar ju normalt hålla sig till dramer om om kärlek och känslor. Kände han måhända för en liten lekstund här?
Catherine McCormack (Braveheart) spelar kvinnan som en gång i tiden uppfann tidsmaskinen innan den illvillige affärsmannen Hatton (Kingsley) lade rabarer på den. Nu får hon chansen till upprättelse när hon och Travis måste försöka göra allt för att vrida tillbaka tiden och evolutionen igen.
Och återigen, Ben Kingsley verkar ständigt ta vilka dussinroller som helst bara lönechecken är bra.

Trots den bistra kvalitén på produktionen vill man veta hur det går och framför allt få reda på hur manusförfattarna har tänkt sig att knyta ihop den berömda säcken.
Lite lusläsning på nätet talar om att filmen drogs med stora problem vid produktionen. Inspelningen på plats i Prag stördes av översvämmningar och dåligt väder, produktionsbolaget bakom filmen gick i konkurs och plötsligt fanns inga pengar kvar att färdigställa filmen på det sätt som var tänkt.

A Sound of Thunder kanske inte fick den behandlig som manuset förtjänade, men tyvärr dras slutresultatet med en rejäl b-stämpel som säkert inte var meningen från början.

Betyget: 1/5