En genuint positiv recension borta hos Sofia,  på en film som jag i ärlighetens namn inte hade tänkt fånga in i Flmrs radar, fick mitt intresse och nyfikenhet att kittlas å det värsta. Möjligen kan det också ha något att göra att jag då och då har en nästan osund fascination för M. Night Shyamalan och hans äventyr i filmvärlden. Här står dock ( den utskällde) filmskaparen enbart för storyn och låter andra gubbar sköta finliret såsom regi och manus. Och liksom min bloggkollegas otvungna positivitet känner även jag att det här minsann var nog inte kattskit alls!

Ett mystiskt självmord i ett alldeles vanligt kontorskomplex i Philadelphia, en olycklig polis, fem filurer som en morgon kliver in i samma hiss i nyss nämnda byggnad, och en vaktmästare med koll på gamla legender. Där är den omedelbara intrigen i den här historien som plötsligt handlar om att självaste hin håle har dykt upp och nu svassar som en katt runt den heta gröta i den hiss som nyss fått totalstopp i skrapan, med de fem figurerna i, varav en av dem alltså mycket väl kan vara The Big Boss från underjorden. Frågan är bara vem? Något som inte är helt uppenbart, när det plötsligt visar sig att alla de instängda har en del ljusskygga bakgrunder och kanske också agendor.

Vår hjälte, den olycklige polisen (vars backstory givetvis rullas upp i lagom takt), får nu fullt upp att via monitorer som visar de instängda passagerarna försöka lista ut vem som är vem i den sanneligen skumma härvan som nystas upp. Samtidigt måste han försöka värja sig mot latino-vaktisen som minsann anser sig ha koll på läget och de gamla myterna om Djävulens besök på jorden vid väl valda tillfällen.

Föredömligt kort historia som inte saggar eller stannar upp i onödan. Tvärtom blir det rejält tätt och spänt läge nästan hela tiden, och som tittare sitter jag där och försöker vildsint gissa för mig själv vem som är vem och vem som definitivt inte borde vara i hissen. Finurligt utplacerade ledtrådar och lite snygga ”red herrings” kollrar bort det mesta av tankeverksamheten och när filmen väl gått i mål känns det som den verkligen har uppfyllt det som jag kräver; att bli underhållen.

Naturligtvis vore detta inte en äkta Shyamalan-historia i grunden om inte lite frågor om alltings skeende och det här med slumpens vara eller inte vara i livet, liksom vi sett tidigare i tex Signs eller Unbreakable, tas upp på ett eller annat sätt.

Devil bjuder på 80 minuter rätt rapp underhållande mysterielösning. Så mycket rysare kan man inte vidhålla att detta är, mer en sorts vem-gjorde-det-konstruktion med en del oväntade inslag. Trivsamt för filmögat där vare sig regissören John Erick Dowdle eller Chris Messina i snutrollen behöver skämmas för sina insatser. Inte de andra heller förresten.