Nej nej nej och förbannat mycket nej!
Om man nu ska till att göra en film i den här synnerligen urvattnade genren så får man banne mig ändå se till att undvika de dummaste av dumma manusmissar. Som konstaterats förr, man kan svälja mycket dumheter…men när missarna drar mer uppmärksamhet till sig än vad som de facto utspelas i handlingen då är det jädrar i mig illa.

Bakom manuset till dagens irrfärder står en Chris Sparling som debuterade i branschen med att tota ihop storyn till den udda och stundtals intressanta Buried häromåret. Det sägs ju lite mytiskt att i musikbranschen är det som svårast när man ska följa upp en debutplatta, och frågan är om inte Sparling råkat ut för detta fenomen även i filmsammanhang. Ok, själva fröet till historien behöver väl inte vara så dåligt då egentligen, om man nu kan hitta någon sorts story som sträcker sig över acceptabel speltid. Här känns det dessvärre som hittepåpunkterna är alldeles för få för att räcka hela vägen, vilket uppenbarligen fått till följd att man skapat inslag för att dra ut historien så mycket man kan…vilket då i sin tur resulterar i att man bara sitter och stör sig på dessa detaljer. Hänger ni med?

Upplägget; tre arbetskamrater lämnar företagets julfest. Den ene, David, är lite tänd på Emily och har lovat skjutsa hem henne och den tredje, Corey, är just bara…ett tredje hjul i sällskapet. Det är naturligtvis han som plötsligt bara måste stanna vid en uttagsautomat modell inbyggd i en liten inglasad kur. Sagt och gjort och här börjar det genast svaja i manuset. Automaten ligger helt ologiskt avsides och mitt i vad som verkar vara ett industriområde. Och vem parkerar bilen 25 meter från automaten när hela parkeringen intill är öde och man lika gärna hade kunnat stanna till precis utanför dörren…? Synnerligen oroande vibbar som uppträder redan här, och då har det inte ens hänt något!

sluta glo, börja agera…puckon!

Men det gör det snart naturligtvis. En mystisk, täckjackeförsedd, dåre dyker upp i natten och tänker inte alls släppa ut de tre käcka karriärungdomarna (som givetvis hittat en nödlösning i manuset för att de alla ska samlas i den lilla glasburen…arrghh..). En tvättäkta slashersnubbe alltså som ganska snart uppenbarligen vill ta livet av de tre medelst rätt udda metoder.

Tänk nu lite Colin Farrell i den synnerligen utmärkta Phone Booth, och tänk nu vad som hade hänt om den filmen hade blivit skitdålig pga ett crappigt manus. Tredubbla den uselheten och vips har du dagens alster. Här händer just ingenting av värde, de tre beter sig irriterande ologiskt och dumt. Den ”hemske” belägraren känns bara som en kille i för stor täckjacka och minutrarna bara rinner iväg utan att det blir minsta ordning på filmen.

ATM fungerar inte alls, Mest för att historien är så urbota dumt presenterad. Huvudpersonerna begår så stora misstag så det inte går att blunda för dem även om man skulle vilja. Och att tre stycken friska och till synes rätt spänstiga huvudrollsinnehavare med gemensamma krafter inte skulle kunna klara av att spöa upp en påbylsad stum jävel känns bara väääldigt löjligt. Hur fantasifullt jag än försöker tänka. Och skådisarna orkar jag inte ens skriva om.