Frågan är om någon genre på senare tid med sådan fart har slitit ut sig själv som found footage gjort? Finns det någon historia som inte har skildrats med denna stökiga stil? Ja det finns det säkert såklart, men ni fattar vad jag menar. Ändå finns det uppenbart en sorts liten frodig nisch där dessa alster kan samlas och beskådas av hugade.

Och precis som vanligt  dras jag också då och då till dessa märkliga berättanden av varierande klass. Ibland undrar man varför knappt två timmar slösades bort, och ibland kan man onekligen bli positivt överraskad. Om man nu kan svälja att stilen som sådan känns ordentligt utsliten då alltså…

Det här försöket till spänning och rysningar hamnar någonstans lite mitt emellan stolarna Flipp och Flopp. Ja naturligtvis är det ganska långt till stolen Flipp, men upplägget på historien har faktiskt något som håller mig kvar speltiden ut utan att jag lider mig sanslös. Kryssar man sedan mellan de värsta klyschorna med ett överseende öga, så mynnar det hela ut i något som faktiskt kunde ha varit betydligt värre.

Ung dokumentärfilmare som vill uppåt får erbjudande om att mot betalning beskåda en livs levande (eller numera död då) Bigfoot hos en skum typ i skogarna runt norra Kalifornien. Vår unge hjälte med sedvanligt entourage av kameraman, ljudkille och medproducent kan inte motstå chansen att avslöja gubbens bluff och samtidigt få till lite bra tv. En snabb roadtrip senare är hela sällskapet på plats ute i spenaten på en gård omgiven av lite lagom tät vildmark och märkliga stängsel. Så kommer mörkret och de förväntade mystiska ljuden och händelserna, som liksom ska ingå i en film som denna, kommer som ett brev på posten…joråsåatt.

gubbe i skog med kaffekopp. helt rimligt.

Och vad är detta då? En film som vill skrämmas, eller vara dramatisk? Kanske ett försök till båda. Det är förväntat, men också glimtvis lite oväntat, det är klyschigt och man kan rätt snart börja fundera på i vilken ordning skådisarna ska börja försvinna (äsch, det är väl ingen spoiler). Skådisar som för övrigt är helt okända för mig och därför inte föräras med några som helst namn i dagens text. Regissören till det hela heter dock Corey Grant, och hans namn triggar heller inte en endaste igenkänningsklocka. Hans visuella resultat här tyder dock på att någon sorts finansiär kastat in ett par dollar för att hindra det hela från att se för cheesy och amatörmässigt ut.

Bigfoot: The Lost Coast Tapes tillför inget nytt i genren, men är å andra sidan inte genomusel. Viss fantasifullhet i berättelsen ger också ett slut som jag inte kan låta bli att smågilla mitt i det hysteriska mörkret och dessa irrande kameralinser. Ett av de mindre dåliga alstren i genren skulle man väl kunna drista sig till att skriva. Men fan vad man är trött på FF-stilen.