Etikettarkiv: Daniel Alfredson

Maj 4 2010

Luftslottet som sprängdes (2009)

Millenniumtrilogin går i mål även i filmvärlden. Denna sista delen tar vid omedelbart där föregångaren slutade, och under drygt två timmar handlar det om Lisbeth Salanders återupprättelse och avslöjandet av en synnerligen ljusskygg och hemlig organisation i Sverige som överlevt både regeringsbyten och andra yttre omständigheter.
Där Lisbeth var den drivande kraften i del 2 och den som stod för motorkraften i manuset, är hon istället väldigt tillbakadragen här, främst pga de skador hon har när filmen börjar, men även senare. Den här gången är hon mest en pjäs som flyttas mellan olika spelplatser alltmedan de övriga spelarna lägger upp strategierna. Mikael Blomkvist får återigen ta på sig rollen som mästerdetektiv på jakt efter lösningen och sanningen, precis som han gjorde i den första delen av trilogin. Mer fokus på Blomkvist således, samtidigt som historien om de ljusskygga männen i grå kostymer nystas upp allteftersom.

Rejält bättre än sin omedelbara föregångare som verkligen kändes som en transportsträcka mot finalen, men inte lika bra som den första filmen. Samma känsla hade jag för övrigt efter att ha läst böckerna. Mindre action här, mer dialog, vilket dock inte behöver betyda att det är sämre. Tvärtom, filmen höjer sig rejält under den sista halvtimmen då allt ska avhandlas under rättegångsscenerna och intensiteten och känslan i filmberättandet går upp till en spänstig nivå.
Framför allt höjer sig Annika Hallin i rollen som Lisbeths advokat ett par snäpp och tillsammans med Anders Ahlboms gestaltning av den olustige Dr Teleborian, utgör hon faktiskt en av den här delens mest framträndande och intressanta figurer.

Som vanligt snabba klipp över Stockholm, och fortfarande väldigt mycket fikande och prat över kaféborden. Känslan av styltig dialog finns här också, även om den inte är lika påträngande som i förra delen. Jag  hävdar fortfarande att man med lätthet kan se skillnaden på danskt hantverk (Män som hatar kvinnor) och de två efterföljarna. Daniel Alfredson som regissör må ha rutinen och vet säkerkligen hur man tar en sådan här historia i hamn, men den halvtaskiga Beck-känslan gör sig ändock påmind under vissa perioder även i denna film. Det har märkts att del 2 och 3 har varit tv-anpassade med mycket material bortklippt, som antagligen har gått att avnjuta i tv-versionerna.
Micke Nyqvist tar för sig mer i denna sista del och når nästan upp till insatsen från första delen. Noomi Rapace finns egentligen bara, gör inte så mycket men spelar bra med sin trulighet i de scener hon har. Trots allt har hon varit en bra gestaltare av Sveriges coolaste hacker under dessa filmer. Lena Endre finner dock fortfarande ingen nåd i mina ögon, och jag hävdar att hon är den mest misslyckade rollen i den här historien med onaturliga repliker och en stelhet som bara känns irriterande.

Luftslottet som sprängdes sätter punkt för trilogin med godkänt i betyg. Hade man inte varit så försvenskad i sättet att göra del 2 och denna del hade det kunnat bli ännu bättre. Dock underhållningsvärde även för den som mot förmodan inte har läst böckerna. 

Betyget: 2/5

Jan 13 2010

Flickan som lekte med elden (2009)

Uppföljaren till första delen i Millenium-trilogin tar vid nästan där den förra slutade, och Lisbet Salander som hållit sig undan och levt gott på sina tillgångar beslutar sig för att återvända till Sverige igen. Där dröjer det dock inte länge förrän hon 1) blir misstänkt för trippelmord och 2) beslutar sig för att göra upp med sitt förflutna. Och självklart korsas hennes vägar återigen med journalisten/privatspanaren Mikael Blomkvist.

Alla läsare av Milleniumsviten känner igen sig i historien som är rejält trogen sin romanförlaga, med vissa tempohopp här och där av naturliga skäl, och nytillkomna bör heller inte ha några problem att ta till sig det hela. Regipinnen har nu lämnats över till vår svenske Daniel Alfredson, och banne mig om det inte märks.
Män som hatar kvinnor var regisserad av dansken Nils Arden Oplev och kändes rejält osvensk i sitt utförande. Där den första filmen hade en sorts friskhet och rejäl thrillerkänsla med påtaglig dramatik, känns denna uppföljare mer som en tv-deckare vad gäller fart och manusuppbyggnad och engagerar egentligen aldrig.
Filmen driver på och tar huvudpersonerna dit de ska, men det sker helt utan överraskningar på vägen. Det märks också att budgeten antagligen varit stramare här och att historien är mer anpassad för en tv-publik. Måhända lider den också av att det verkligen känns som en mellanfilm, där historien läggs tillrätta inför den avslutande delen då allt ska ställas på sin spets och säckar ska knytas ihop.

Noomi Rapace går dock från klarhet till klarhet och är perfekt castad som den truliga hackern Lisbet. Här får hon chansen att ”äga” nästan hela filmen och blir verkligen ett med sin roll. Michael Nyqvist som Blomkvist är den som får spela andrafiolen i den här uppföljaren. Han finns med och driver på historien med sedvanliga små upptäckter och tankebanor som  till och med får leda de stereotypa poliserna i rätt riktning då och då.
Fortfarande fattar jag dock inte varför Lena Endre får fortsätta hållas som Blomkvists chef  och sängkamrat. Endre visar i Milleniumfilmerna upp ett ofattbart kackigt skådespel och har absolut noll känsla för sin rollfigur.

Flickan som lekte med elden gör sitt jobb men inte mer. Filmen riskerar då och då att falla ned i Beck-träsket (tack TV4…), men lyckas med nöd och näppe att hålla sig därifrån. Återigen ett bevis för att uppföljare kan ha otroligt svårt att leverera i vissa fall. Resultatet blir hyggligt, men inte i klass med sin föregångare.

Betyget: 2/5