Harry Brown (2009)

Brittiskt betyder (ofta) Michael Caine. Dessvärre kanske de sista åren i en och annan tramsfilm där man drar nytta av hans legendariska namn i rollistan. Men här är han tillbaka där han hör hemma. I ett naket och avskalat drama om den äldre gentlemannen Harry som bor i nedgånget bostadsområde. Stora, dystra, hyreskomplex med små lådliknande lägenheter på liten yta precis intill de stora genomfartslederna. Harry har inte så mycket annat att göra till vardags än att besöka sin dödsjuka hustru på sjukhuset, ta en öl på den lokala puben och spela schack med vännen Leonard. Både Leonard och Harry reflekterar ofta över hur tiderna förändrats och området blivit osäkert med all droghandel och att ständigt behöva leva i rädsla för att bli överfallen av de otaliga ungdomsgäng som styr i området. Speciellt Leonard har problem med ligister som besvärar honom i tid och otid. Harry observerar och håller med, men håller sig också på sin kant och förslår att Leonard ska kontakta polisen. När dock Leonard en natt blir mördad och Harrys fru dessutom går bort händer något med Harry. Plötsligt vaknar han upp ur sin vardagstristess och bestämmer sig för att det får vara nog nu.

Kall och kylig diskbänksrealism i thriller-drama-uförande. Debuterande regissören Daniel Barber skildrar ett område, en begynnade slum, som naturligtvis finns i varje större stad i världen. Miljön är hård, ogästvänlig och nästan hopplöst att ta sig ifrån. Harry är uppenbarligen en man som sett sina bättre dagar i livet och verkar bara gå omkring och vänta på ingenting. Han observerar det eskalerande våldet och droghandeln i området, men gör just inget mer. Inte förrän hans nära verklighet alltså påverkas och han inser att hjälp från myndigheterna inte är att lita på. Caine glänser i rollen som Harry och ihop med det enkla fotot och det avskalade manuset blir det här till en studie i vardagshopplöshet, som i ett slag förvandlar en mans frustration till handling av sällan skådat slag. Caine spelar alltid med små medel, men utstrålar en pondus utan dess like, den jovialiske äldre mannen ersätts av en hård och cynisk person och det är naturligtvis inte mer än logiskt att manuset under resans gång låter oss veta att Harry är gammal soldat i SAS. Något som också den kvinnliga polisen Alice (Emily Mortimer) upptäcker när hon försöker lösa mordet på Leonard och samtidigt stävja våldet i den aktuella förorten. Det är underhållande, om man nu kan kalla en allt annat än glädjefull story som denna, för just underhållande. Spänningen infinner sig titt som tätt, miljöerna är otrevliga och folket runt Harry är figurer man inte själv vill hamna framför. En brytpunkt finns naturligtvis i storyn, och efter den snurrar allt på fram till en upplösningen som måste komma förr eller senare. Frågan är ju bara hur Harry har tänkt sig utgången?

Harry Brown blandar engelsk vardagsrealism med glimtvis rå action om den lilla människan som återtar sin värdighet. Michael Caine är verkligen Harry Brown som gör det på gammalt hederligt sätt. I övrigt också välspelat i de andra rollerna, ända ned till de våldsamma ligister som hotar Harrys värld. Mycket bra miljöer, dystra och mörka där framtidshoppet inte syns till på långa vägar. Kanske inget inlägg i vardagsdebatten direkt, mer en skröna om vad som händer när en man får nog. Vi har sett det förr, och kommer säkerligen att få se det igen. Rekommenderas.

Betyget: 4