Ännu mera Marvel.
Själv läste jag aldrig de “smala” och annorlunda superhjältarnas äventyr under uppväxten i gamla 70-talsriket Sverige, och kan därför inte heller förhålla mig till hur serieförlagorna har behandlats i modern tid.

Spindelmannen och Hulken var nog egentligen de enda två från Marvel-familjen vars tidningar hittade in i mitt pojkrum. Nog för att man kände till många av de andra, men något större avtryck satte de aldrig hos mig. (Med tanke på förestående Tintinäventyr och Smurfhistorier så undrar man ju hur länge det dröjer innan mina absoluta favoriter Spirou, Nicke och Marsupilami gör comeback.. det vore något!)

Det kan också vara en bonus när man nu i vuxen ålder får stifta bekantskap med hela det ”mörka” brottsbekämparsällskapet till höger och vänster när Hollywood verkar spotta ur sig allt möjligt de kan få tag ifrån serietidningsstånden. Man har liksom inget speciellt att utgå ifrån och kan ungefär ta det som det kommer.

Dagens betraktelse har jag faktiskt sett en gång förut, och var då överlag inte speciellt positiv eller imponerad. Men liksom fallet var med Daredevil är det som att filmen vinner på att ses om en gång. Kanske är historierna alltför kantiga för att omedelbums falla en på läppen? Kanske svårmodet som ska hittas i båda filmerna måste få tid på sig att komma ut? Kanske beror det på att båda är regisserade av Mark Steven Johnson? Vad vet jag, och nu ska vi förresten inte försöka oss på några djupare analyser här. Herregud, det är ju en effektfilm baserad på en seriefigur.

Klart som korvspad är att storyn i ärlighetens namn är blekt tunn. Johnny Blazer stilar på motorcyklar och ingår ett avtal med djävulen själv i sann hjälpa-andra-anda. Vad Johnny uppenbarligen inte hade koll på var vilket sätt Peter Fondas (lysande rollval btw!) djävul hade tänkt sig för form av återbetalning. Desto roligare för oss som får se drömfabrikens tekniknissar tömma joltcola-burkarna och servera ett koppel snygga effekter som sannerligen inte går att klaga på när Blaze förvandlas till stentuff mc-knutte iklädd brinnande dödskalle på jakt efter onda själar att förpassa ned till skärseldarna.

Själva löpande storyn i filmen känns galet oviktig och slutar man tänka på det så blir det ganska trevligt en stund här. Visst ja, det var en liten lovestory med också i filmen, lätt att glömma bort eftersom varken Nicolas Cage (ja han igen!) och Eva Mendes inte har speciellt mycket filmmagi ihop. Istället får man gotta sig åt att regissör Johnson visat fingertoppskänsla genom att smyga in självaste Sam Elliott, ikonen och lebemannen som gett basrösten ett ansikte, i en mindre sidekickroll. Spelar ingen roll hur dåliga filmerna är, Elliott är alltid en grym lirare.

Ghost Rider är egentligen bara effekter och snygga trix. Manuset kan skrivas ned på en kaffeservett, men det gör liksom ingenting. Det är Cage med fulfulful frisyr och sedvanligt lättare överspel, men ni vet ju att jag gillart när han är så. Egentligen en skitdålig film som märkligt nog har finfint underhållningsvärde för stunden och får rena glädjebetyget bara för att.

 “You all right?”
“Yeah, I’m good. I feel like my skull is on fire, but I’m good.”