Och så ännu en film med ett gammalt klassiskt tema. Hur långt är du beredd att gå för att få din vilja fram? Och hur långt är du beredd att gå för att få reda på något? Två ständigt tacksamma frågor som behandlas i detta… tja kammarspel…kanske är rätta ordet. (Och som vanligt tjatar jag om att jag gillar sådant…täta dialogdrivna historier som utspelas på liten yta.)

 Terroristen Younger (Michael Sheen) med oklar agenda spelar in en video där han avslöjar att tre atombomber är gömda på tre orter i USA. Ganska snart grips den efterspanade förvånansvärt lätt, och nu gäller det att få honom att tala om vart bomberna finns innan det är försent.

 In på banan med förhörsspecialisten ”H”, Samuel L. Jackson–överspelad av just… Samuel L. Jackson. H är inte som andra förhörsledare, snarare en som får ordet bad cop i uttrycket good cop/bad cop att framstå som något positivt. H drar fram tortyrinstrumenten redan från början och gör klart för fången att värre timmar är att vänta. Som möjlig good cop får FBI-agenten Helen (Carrie-Ann Moss) fungera. Hennes från början något oklara roll är att fungera som en sorts koordineringsperson i detta mörklagda förhörsprojekt som försiggår bakom stängda dörrar på en ytterst hemlig plats. Helen är också den som hoppas att Younger förr eller senare ska prata med henne och avslöja sina planer fullt ut.

 Första timmen i den här historien är suveränt spännande med ett rappt tempo. Helen och hennes kollegor kastas mer eller mindre in i den förestående operationen, hårda ord utbyts mellan de olika säkerhetstjänsterna och vi anar att specialisten H inte är guds bästa barn och bär på lite mörkt bagage. Den ende som verkar lugn i sammanhanget är terroristen Younger, utlämnande spelat av Sheen, som visar att han är tränad i att tåla det mesta. H gör sitt yttersta vad gäller att plåga fången, Helen försöker stoppa honom, men order från högre ort utgår om att sanningen måste fram till vilket pris som helst.

 Det moraliska dilemmat stöts och blöts fram och tillbaka. Även Helen påverkas ju längre tiden går och frustrationen över att inte information om de gömda bomberna kommer fram sätter sig i hennes psyke.

 Manuset är en tät historia om än lite vanskligt. Med ett sådan brännbart ämne är det lätt att gå bort sig och hamna i den djupaste delen av moralträsket, kryddat med lite patriotism vilket kan förvandla det hela till en plastig smet. Regissören Gregor Jordan lyckas dock hålla sig borta från de flesta klyschorna…till en början. Sedan börjar det svikta lite och gamla beprövade knep måste tas fram. Som bäst är filmen en snygg frågeställning om gränser, utan att själv ta ställning. Som sämst spelar den på simpla strängar med klassiska mönster.

 Carrie-Ann Moss gör vad hon ska, känns möjligen aningens malplacerad i känslospelet, men håller sin Helen rätt strikt till en viss gräns dock. Sam Jackson är just bara…Jackson, på gott och ont, med sedvanligt hög röst och gapig gåpåig stil. Som vanligt blir han näst intill en karikatyr på sig själv, och det känns som han borde ta sig en lite titt på vilka roller han egentligen väljer. Bästa agerandet står Michael Sheen för, den ende som egentligen känns trovärdig i dramat. Han har den vilda blicken, den fasta övertygelsen och man får känslan av att här är en man som inte har någon vek punkt.

 Unthinkable är en tät historia som bygger upp en gedigen spänning, i vissa lägen olidligt spännande med ett par helt oväntade turer, för att mot slutet plötsligt tappa ordentligt med fart. Storyn hackar till och antar en mer traditionell stil. Lite synd att uppkäftigheten i filmen ersätts av en mer känslospelande attityd. Olustigt underhållande dock.

”Every man, no matter how strong he is, lies to himself about something. I will find your lie. I will break you”