I den tredje uppföljaren i kultfilmserien förflyttas vi till tidigt 90-tal i Los Angeles. Framtiden, med 70-talsmått mätt, ser steril och kal ut. Människan använder apor som slavar och betjänter, städare och till allehanda sysslor som vi människor inte vill befatta oss med. Över detta märkliga samhälle styr det mäktiga ”ape management” som håller koll med hjälp av polisstyrkor som mer påminner om kravallpolis med nazistfasoner än de som ska ”protect and serve”.

Bakgrundshistorien lär oss att i framtiden dog plötsligt alla katter och hundar ut. Således inga husdjur att ta hand om för människan, tills någon kom på att aporna ju kunde passa perfekt som detta istället. Ytterligare lite tankearbete och vips hade aporna fått ännu en uppgift, att vara slavarbetare åt sina herrar.

Zira och Cornelius är ju sedan länge borta men deras avkomma Caesar har nu växt upp, ärvt samma färdigheter som sina föräldrar vad gäller intelligens och tal, men håller det smart nog dolt. Han har växt upp hos cirkusdirektören Armando (som dök upp i förra delen), men ett förlupet ord i folkmassan en dag får oanade konsekvenser, Armando grips och Caesar måste försöka klara sig själv i ett samhälle som inte direkt gillar apor. Han infiltrerar en grupp nyimporterade apor och befinner sin snart i det undervisningsprogram som alla apor måste genomgå, sakta känner han hur vreden och ilskan växer i honom när han ser hur människorna behandlar hans ras. Samtidigt har statsmakten fått höra talas om den talande apan, inser dess hot och gör allt för att hitta Caesar.

Här tar nu historien, som började med Charlon Hestons olyckliga krasch 1968, en helt ny vändning. Filmmakarna, kanske påverkade av det hårda politiska klimat som rådde under 70-talet i USA, visar upp en framtid som inte direkt andas guld och gröna skogar. Miljön är hård, känslor som bortblåsta och det hela känns som ett maffigt inslag i den amerikanska raspolitiken. Återigen verkar manuset ha vågat utmana en aning och känns mer som ett skrämselmanifest än som en ytlig actiondriven historia.

Våld mot de stackarnas aporna förekommer i riklig mängd och vi kommer inte ens undan tortyrscener som mer än väl stärker vår sympati för våra besläktade artfränder. Den här filmens bad guy heter Breck, och är uppenbarligen någon slags härskare över ApKontrollen samtidigt som han är guvernör. Hans högra hand, MacDonald, är filmseriens obligatoriske godhjärtade människa som börjar se hur illa härskarfolket beter sig och den som ställer upp på Caesar när det hettar till ordentligt.

Roddy McDowall återvänder här i apmasken som sin egen son, perfekt förstås eftersom MacDowall säkerligen nu kunde spela apa i sömnen om han så ville. I övrigt galet många statister i apmasker som tampas mot svartklädda polisstyrkor i hjälm och visir. Det går inte att komma ifrån att det känns som en lätt förklädd allegori över det amerikanska samhället modell -72.

Inspelningen har skett på i stort sett samma ställe filmen igenom, nybyggda moderna  kvarter i Los Angeles i början på 70-talet, vilket förstärker den främmande och kala miljön. Filmen var från början rätt hårt klippt vad gäller våldet mot aporna, men har i efterhand släppts i sin originalversion. Bakom kameran hade man kallat in den effektive J. Lee Thompson som visste hur att berätta på ett snabbt men sterilt sätt.

Erövringen av apornas planet är en betydligt hårdare och kallare film än sina föregångare. Den lyckas dock effektivt i sin ambition att bygga upp det hat som uppstår hos aporna ju längre historien rullar på, och det kaotiska slutet känns på något bisarrt sätt helt logiskt. En mörk film, vars största behållning är som länk inför den avslutande delen.