Inte varje dag man får en förfrågan från en ung svensk filmskapare om man vill kika på hans senaste alster för att sedan skriva ett omdöme. Nu har det dock skett, vilket jag naturligtvis tackat ja till och därför har Jimmy Johanssons egenhändigt ihopknåpade film nu också snurrat i min dvd.

Sådant här gillar jag alltså! Beviset på att filmkulturen lever och frodas i takt med fantasins bändbara gränser. Det är folk som Jimmy som behövs i det svenska filmklimatet, som kan symbolisera framtiden.

Filmskapare som vågar utmana lite, eller varför inte göra sina kärleksfulla blinkningar åt förebilder och idoler. Filmer som vågar vara lite osvenska helt enkelt, för är det något vi behöver tvätta bort i filmsverige så är det den stora skitnödigheten som finns. Bort från det stora träsket där tyvärr, påstår jag helt fräckt, kanske både Bergman, Roy Andersson, Kay Pollack , Nutley och allt vad de heter fått vara bromsklossar och måttstockar alldeles för länge. In med nytt blod och nytt tänk.

Trogna läsare här vet ju att jag har lite problem med svensk film, men just därför passar det sig alldeles utmärkt att få vara med och kika på eventuella framtidshopp. Så att sådana stötar som jag ska kunna ändra mig i framtiden.

Vad är nu detta då? Jo, den högst galna historien om fyra kompisar som precis tagit studenten och har en lockande sommar framför sig. Allt vore väl frid och fröjd om det inte vore för den lilla detaljen att två av dem, Alle och Acke, har en besvärande liten penningskuld till den lokale smågangstern och langaren Ronkas. Med andra ord behövs pengar, och hur lätt är det att skaka fram sådana efter precis avslutade studier i en tid när man mest tänkt sig att hänga runt och njuta av sommaren? Nåväl, inget fel på kompisskapet, trots lite hårda ord fram och tillbaka, och de använder all sin förmåga (nåja) till att fundera ut lösningar på problemet…

Självklart är det orättvist att titta på den här filmen med samma referenspunkter som tex i en film av Spielberg eller nästan vilken som helst som har ett stort filmbolag och ett antal miljoner i ryggen. Vad Jimmy Johansson har är en vision av en fantasifull story som han kavlar ut efter just sina förutsättningar, och har man inte tillgång till värsta pyrotekniken eller effekter så får man ta till filmskapandets andra vapen; dialogen. I sann Tarantinoanda (och blinkningar saknas sannerligen inte) raljerar de fyra vännerna om det mesta, bråkar, tjafsar och snackar så det står härliga till.

Själva handlingen känns mest som en samling udda scener hopfogade runt en rätt tunn ramhandling och en hoper märkliga figurer. Dialogen flyter ändå på  intensivt (aningen otydlig då och då) och där det istället brister är i skådespelandet, som överlag inte framstår som direkt trovärdigt och naturligt. Men å andra sidan skadar inte det själva historien som blir allt knäppare och faktiskt får mig att nyfiket sitta kvar och undra hur det hela ska sluta.

Rent utförandemässigt och tekniskt finns det saker att anmärka på, men det kan också till viss del förlåtas av det engagemang som de här killarna visar upp i samklang med stundtals skön humor som regissör Johansson petar in. Skulle tex Tarantino kunnat göra den här filmen? Ja,kanske. Möjligen hade han skalat bort de värsta plumparna, men grundstoryn skulle nog kunna passa honom i smaken. Lite mer kvinnliga roller med personlighet och egen identitet hade dessutom inte skadat, som det är nu skymtar de förbi och då mest i objektform.

Brutt. ska cred för sin ambition och att vilja vara en frisk fläkt i lågbudgetlandet vad gäller filmkonsten. Man kan ana Johanssons vision han haft i huvudet, vissa små guldkorn snappar jag upp och även om det saggar på en del punkter kan ingen ta ifrån det här gänget det roliga de haft i tillverkningsprocessen. Filmen är inte direkt bra, men smårolig och lite rebellisk. Två snälla tummar blir det för viljan att underhålla. Framtiden ser ljus ut!

”Sunshine börjar bli lite sliten”