The Colony (2013)

Mixtra aldrig med vädret.
Inte ens i en framtid då tekniska verktyg ger möjlighet till detta. ”Som vanligt” är det växthuseffekten som ställt till det, och som vanligt tror sig the mankind ha hittat medel för att kunna manipulera klimatets makter.Men..man vet ju sedan gammalt; det går alltid åt skogen.
Som här.

I en ny sorts istid finns utspridda kolonier av människor som lever i underjordiska bunkrar där de lagrar förråd, odlar spannmål och växter, samlar på djur och försöker att inte gå varandra på nerverna. Allt i väntan på en bättre framtid då jorden förhoppningsvis ska kunna tina lite. Ryktet säger att det finns vissa hotspots här och där, men trots idogt scannande med elektroniska mojänger lyser jackpotten med sin frånvaro. Dessutom härjar sjukdomar i kolonin, och att bli sjuk på detta ställe är inget man vill önska sin värsta antagonist. Då väntar antingen en kula i pannan eller en dödsdömd vandring ut i ishelvetet.
Bara att välja, hur man än gör är man död.

Som om det inte vore nog har nu grannkolonin plötsligt upphört med sina regelbundna kontakter. Märkligt och olustigt. Klart det måste undersökas och ett searchparty sätts ihop med den rättrådige basen på kolonin, Briggs (Laurence Fishburne), i frontlinjen. Mödosam marsch i kylan väntar således.

Filmens första 20 sätter faktiskt upp något som känns både intressant och  engagerande. Vibbarna av Aliens och The Thing (valfri version) känns bakom hörnet, fast i positiv mening. Regissören, en Jeff Renfroe vet uppenbarligen hur sätta upp spelet på snabbast tid och dessutom gjuta in aningens lite (ok lite) själ i sina karaktärer.

Men det var början det.

När filmen vänder och andra halvan tar vid suckar jag bara trött och konstaterar att här fanns inget nytt under isstormen. Hur modigt hade det inte varit om historien tagit en annan väg istället för den vanliga effektstinna och förväntade med CGI-miljöer och vanvettiga möten i mörklagda kulvertar. Actiondelen är trist nog det sämsta med hela rullen. Finalen känns som ett hafsverk, som om Renfro (vilken dessutom plitat manus) inte vet riktigt vad han ska göra med sin story. Alternativt att han tappade lusten och den eventuella inspirationen.

vad kan dölja sig i mörkret tro..?
..ett bättre manus hade varit smutt.

Konstigt nog har Fishburne alltså tagit emot en lönecheck för det här. Han fick nog bra betalt. Inte nog med det, gamle sköne Pvt Hudson, Bill Paxton, hoppar in från vänster också och ger ett par minuters tjurighet i kombination med dumhet. Hjälten för dagen heter annars Sam och gestaltas av en Kevin Zegers (som tydligen lär vara hämtad från tv:s Gossip Girl…hrm..)

The Colony börjar lite försiktigt lovande. Lite feeling där kanske till och med under första halvtimmen, och filmen är allt uppe på godkänt. Sedan blir det mest skit och pannkaka och ett stilenligt nosedive.
Och i det här fallet känns det lite synd.

full star

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har också kikat på kusligheterna i kylan…kan hon ha tinat upp mer än jag inför den här historien…?

 

 

 

 

Frozen (2010)

Okej. Det finns ett antal saker att ifrågasätta i denna film. Saker som kan vara aningens irriterande.
Som sannolikheten i att en situation som denna överhuvudtaget skulle kunna uppstå. Eller att behöva stå ut med det obligatoriska snyftandet hos den  kvinnliga deltagaren i dramat. Det kunde väl åtminstone varit lite ombytta roller där. Eller varför x antal medlemmar i släktet Canis Lupus plötsligt går bananas och beter sig som om de var med i en slasherfilm av bästa märke, när de egentligen är lika skygga och mytomspunna som avlöningen några dagar innan man  betalat sina räkningar.

Men visst, kan man komma över detta så väntar en stunds ovisshet i detta…tja…drama om en trio käcka amerikanska ungdomar som blir kvarglömda i en skidlift i den snörika skidbacken av bästa sort. Upplagt för panik, oro och allmän desperation. Jag brukar ofta prata om filmers innehållsvärde i den bemärkelsen att man kan ställa sig frågan om man verkligen bryr sig om hur det ska sluta, eller om man skulle kunna stänga av direkt utan att bry sig ett skit och vara lika nöjd med det.

I det här fallet infinner sig trots allt känslan av att jag vill veta vilken väg historien kommer att ta och vem/vilka som får äran att live to tell. För inte ens ni som inte sett filmen behöver ju tveka om att i historier som dessa krävs alltid vissa offer för känslomässigheten och dramaturgins skull. Filmiskt sett är det aldrig fel att experimentera lite med historier om att hamna i isolerade och knäppa situationer. Ta denna story, byt ut till ett förälskat par, placera dem övergivna trampandes vatten i ett tropiskt oändligt hav och vips har vi storyn till den obehagliga Open Water.

Frozen kan inte ha varit en jättedyr film att tillverka. Ett entusiastiskt skådespel av trion Emma Bell, Shawn Ashmore, Kevin Zegers, en fantasi på rätt ställe och gott filmhjärta av regissören, en Adam Green, placerar ändå filmen på rätt sida om underkänt-strecket. Inget att skriva hem om, men inte så dåligt som jag fått för mig.