Uppskriven. Nedskriven. Omskriven.
Typ.

Senvåren och starten på sommaren 2013 handlade mycket om zombiekatastrof tillverkad av dyra dollars och Bradan Pitt både som leading man och i producentstolen. Som vanligt var jag inte först på bollen, men inte troligen inte sist heller. Nu har Marc Forsters skapelse så äntligen skådats och omdöme kan avrapporteras.

Plötsligt en dag, efter illavarslande förtexter, är så katastrofen en faktum. Helt vanliga människor går apebananas och beter sig likt insekter på stereoider. Det gäller med andra ord att kuta för livet. Vilket Pitt´s Gerry Lane med familj gör. Nu är inte Gerry vilken Gerry som helst, utan en sorts tidigare utredare hos FN…vilket gör att han enligt standardmanusingrediens får lite VIP-behandling när det handlar om evakuering (nog hade det varit liiite intressant att se hur en ”vanlig” familj hade försökt klara sig under filmens första intensiva minutrar…?).
Snart är både Bradan och resten av familjen i tillfällig säkerhet och dagens man behövs nu för att försöka hjälpa till att lösa mysteriet om varifrån smittan egentligen kommer.

Jag har sedan Quantum of Solace haft lite surmulna blickar mot Marc Forster, då han i mina ögon försökte sig på att göra en Bondfilm som plötsligt skulle vara djup och lite svårare. Dessutom blev den nästan tröttsamt tråkig. Förhandsrapporter pratar dock här om att Forster har snäppat upp sig och släppt på värsta prettostilen, och till min förtjusning inser jag snabbt att så också är fallet. Nu verkar regissören ha gjort en tvärvändning och sätter snabb action blandat med stilenlig cgi i centrum. Passager med nödvändig dialog för att föra storyn framåt finns såklart, men känslan är att foket ska ligga på de snabba händelserna.

I mina ögon består filmen av tre stora partier, den snabba och olustiga början då tonen sätts och Forster tillsammans med sina skådisar kramar ut finfina scener. Sedan har vi sekvenser i Jerusalem som verkligen är MAFFIGA då cgi-avdelning får jobba..liksom Bradan. Läckert och actionstänkande. Och så finalen, den mera low-key-aktiga då actionadrenalinet ersätts med thrillerkänslan. Spänningen tajtas till samtidigt som tempot går ned. Mycket effektfullt.

Jag läser mig också till att man valde att spela in ett helt nytt slut.
Från början landade Pitt istället i Moskva där han snabbt anslöt sig till det militära och hjälpte till att wacka zombies så blodet strittade åt alla håll. Någonstans längs vägen var det uppenbarligen någon som dock tänkte till en gång till och snabbt ändrades storyn. Något som (naturligtvis) de främsta diehard-fansen till zombiegenren protesterat över..då faktiskt förekomsten av blod och gore i dagens rulle är minimal (uppenbarligen har man också satsat på lägre åldergräns i salongerna).
Själv gillar jag finalen tokmycket, kombon av action och mer drama mot slutet ligger perfekt.

– ”Kofoten..? Äsch..du vet…lite röj med grabbarna bara sådär….”

Skådisarna dårå? Tja, återigen gillar jag vad Brad Pitt serverar. Liksom Tompa C lider man inte alls speciellt mycket av att se Brads förehavanden på film. Under den manusstyrda ytan går det att ana att Pitt ändå har rätt mycket skådespeleri i sig. Dagens rulle är ju inte bland årets djupaste, och då blir också förutsättningarna därefter. Hans familj i storyn gör vad de kan med sina minutrar, men fokus ligger hela tiden på Pitt och dennes förestående äventyr vilket gör att man inte känner sådär jättemycket inför familjebanden som man kanske förväntas. Men nog hade duktiga Mireille Enos som frun Karin förtjänat lite mer tid i storyn?

World War Z infriar vad den utger sig för att vara. En actionrulle där inpumpade miljoner ser till att det knappast blir tråkigt på vägen mot finalen. Forster kan känna sig nöjd. Pitt kan känna sig nöjd. Producenterna kan känna sig nöjda. Jag känner mig nöjd.
Sedan får man väl helt enkelt ge fan i att fundera över logiska detaljer som tex valet av placering av telefoner i forskningslaboratorier.