Tema Hitch: North by Northwest (1959)

Det sägs att Hitchcock efter sin rätt dystra utflykt i Vertigo ville göra något mer lättsmält och underhållande, kanske för att vinna tillbaka publiken som knorrat lite över regissörens senaste alster.

På en lunch med manusförfattaren Ernest Lehman bad Hitch honom hitta på en story som skulle innehålla tre saker; förväxlad identitet, FN-byggnaden och en jakt på Mount Rushmore. Inga lätta ingredienser möjligen att få till sig sådär plötsligt, men Lehman fixade biffen och det hela resulterade i en av Hitch´s bästa (och kanske mest trivsamma) rullar han presenterat i sin karriär…tycker jag dårå.

Om man nu skulle vilja det kan man mycket väl se dagens huvudkaraktär, Roger Thornhill, som lite James Bond-light. Trots att James Stewart ihärdigt försökte övertala regissören att ge honom huvudrollen, nobbade Hitch och duckade diplomatiskt för lobbyandet (ni kommer väl ihåg regissörens missnöje med Stewart i Vertigo…?). Filmbolaget MGM ville ge Gregory Peck rollen, men Hitchcock såg sin man i Cary Grant. Vilken i sin tur först nobbade ihärdigt och hänvisade till att han var för gammal! Joråsåatt.

Nåväl, till slut fick Hitch som han ville och därför är det just gamängen Grant i rollen som reklamaren Thornhill som inleder dagens äventyr med att av en rejäl slump misstas för den mystiske George Kaplan. En figur som dessutom uppenbarligen icke är populär hos ljusskygga krafter. Thornhill kidnappas och lyckas överleva ett märkligt mordförsök medelst rattfylla (man kan undra varför de inte bara sköt honom rakt av och grävde ned kroppen..). Dessförinnan har Thornhill förgäves försökt förklara missförståndet för filmens skurk, den lugubre affärsmannen Vandamm (stiligt spelad av James Mason med effektiv torr humor) och dennes underhuggare Leonard (en slimmad ung Martin Landau). Thornhill klarar sig mirakulöst, men tänker gå till botten med mysteriet som tar honom både till FN-skrapan i New York (där han lyckas bli efterlyst för mord!) och vidare med tåg mot Chicago. Att han sedan stöter på den mystiska och snygga Eve Kendall (Eva Marie Saint) längs vägen i jakten på mysteriet Kaplan gör inte det hela lättare. Men desto roligare för mig som tittar.

Vad jag gillar med dagens film är den både snygga och finurliga tounge-in-cheek-känslan som känns i hela historien. Grant glider runt lite lagom avslappnat trots sin prekära situation, dessutom i snygg kostym, och vräker ur sig förnumstiga oneliners till höger och vänster. Flirtandet med Eve är fräcka små pärlor som måste ha satt bryderier i dåtidens moralväktare. Det känns som att det är en ganska lössläppt regissör som styr sin skuta här. Som att han gett sina skådespelare lite friare tyglar.

Som vanligt förses vi tittare med informationen om vad som egentligen pågår bra mycket tidigare än den jagade Thornhill. Återigen leker Hitch med fenomenet MacGuffin när det gäller den lömske Vandamm och dennes dunkla arbetsgivare, likaså vad det egentligen är på en väldigt åtråvärd mikrofilm. Syftet blir aldrig det viktigaste, det är resan till upplösningen som står i fokus. Om Hitch var en mästare på att hålla vissa historier inom små utrymmen och låta dialogen vara det primära, är det tvärtom här..och han fixar det också. I rena rama Bond-stilen förflyttar sig handlingen över halva USA och vår hjälte får gott om tillfälle att leka katt-och-råtta med både bad guys och lagens män när han försöker bedyra sin oskuld. Trots sin thrillerinramning glömmer dock inte Hitchcock bort humorn. Ibland lite jönsig, ibland sarkastiskt vass och Cary Grant känns verkligen som rätt man att leverera skämten i tid och otid.

Det här är kanske den Hitchcock-film jag minns mest från när jag var liten. Den avslutande jakten över ansiktena på Mount Rushmore gjorde ett oförglömligt intryck på en liten parvel, och jag kommer ihåg att jag fasade inför spänningen när de klättrade runt där och bara var ett snedsteg från att störta mot döden! Är det kanske därför jag älskar filmen så mycket idag? Den är så hårt sammankopplad med trivsamma minnen? Som ett visst ondskefullt flygplan mitt i filmen…

Grant sportar en lagom diskret stil…

Ok, men när jag ändå idag ser på filmen ur Hitch-synpunkt ser jag en film som innehåller de varma färgerna, de rika detaljerna, den underfundiga humorn vässad med lite fräckheter, lagom fräsiga actioninslag med lite underhållningsvåld som inte torde reta någon moralväktare i någon större utsträckning..och med ett behagligt tempo som bryggor inför alla svårigheter Grant ska utsättas för innan förtexterna rullar igång.

North by Northwest, också känd som
I sista minuten, känns som en av Hitchcock´s mest livliga rullar. Också en av de mer påkostade, men ändå med en sorts lättsamhet som gör att en viss (trivsam) hejsanhoppsan-känsla smyger sig in i föreställningen. Här känns det mer än någonsin som att Hitch varit ute efter att underhålla och roa istället för att oroa. Synnerligen trivsam rulle som har det där ”lilla extra” fortfarande efter så många år.
Och den absoluta sista sekvensen med tåget som kör in i den mörka tunneln lagom när Grant och Saint börjar hångla måste vara regissörens bästa sexskämt ever…!

Ed Wood (1994)

Hade Ed Wood varit verksam idag hade han antagligen varit stenrik.
Och eftertraktad som hantverkare av snabba, billiga och konsumerbara filmer. Ta bara Troma-konceptet, hur än världen ser ut och hur än filmer utvecklas både tekniskt och dramaturgiskt verkar det alltid finnas plats det skräpiga, det inte riktigt salongsfina och det riktigt pajiga.

Man kan naturligtvis tycka mycket om denne Wood, hans liv och hans färdigheter som filmmakare. Hellre än bra kanske kan beskriva hans karriär på ett enkelt sätt, men ingen kan ta ifrån honom hans engagemang och ständiga förmåga att vilja satsa nästan allt på något han uppenbarligen älskade.

Tim Burton´s film kanske i ärlighetens namn mest skrapar på ytan och presenterar oss för en skröna som är rätt vedertagen vid det här laget. Naturligtvis fanns det säkerligen beskärda delar av demoner i Wood´s liv liksom svårigheter, och kanske det hade varit alltför komplicerat (och inte lika underhållande) att väva in detta i dagens handling. Blanda inte päron och äpplen liksom. Burton låter istället fartvinden Wood rusa fram genom en tidig karriär med tusen idéer i skallen. Ingenting tycks omöjligt, och karln framstår som en obotlig optimist nästan på gränsen till irriterande.

Historien koncentrar sig i huvudsak på Wood´s liv fram till och med att den ökända Plan 9 from outer space är inspelad. Resten av Wood´s liv är det vi hittar i diverse levnadsbeskrivningar av honom, och det är ju dessvärre en inte helt munter läsning med ständiga refuseringar och hemfallande åt alkoholism och insatser som både regissör och författare i den sliskiga porrbranschen under 60- och 70-talen. Johnny Depp däremot är galet pigg som huvudpersonen och hela filmen andas just den speciella stämning som tycks uppstå när firma Burton/Depp jobbar ihop. Snabba vändningar och Depp´s förmåga att gå in en roll så till den grad att han verkligen blir den han föreställer. Här tror jag verkligen på att det är Wood jag ser och inte Depp. Det är egentligen en samling kvicka nedslag i hans vardag halvtaskiga karriär och privatliv.

geni, galning eller bara kul kille?

Filmens svartvita touch förstärker stämningen av att man rör sig i Hollywoods utkanter under en svunnen tid. Detaljerna känns mustiga och väl tilltagna. Huruvida sanningshalten i filmen ligger inom acceptabel nivå kan säkerligen diskuteras, men den frågan stör å andra sidan inte alls filmens förmåga att underhålla och i viss mån beröra.

Precis som i verkligheten kommer Wood i kontakt med en samling udda människor, och på något sätt känns det helt naturligt i denne udda figurs liv. Bekantskapen med Bela Lugosi hör ju till den mest kända biten och filmen väljer att beskriva den på ett både roligt och rörande sätt. Martin Landau gör kanske en av sina bästa roller på ålderns höst som den gamle Dracula-gestaltaren, och den efterföljande belöningen i form av en Oscar satt rätt gjuten.

Depp gör sin Wood till en möjligen udda och lite knepig figur, men ytterst älskvärd och med ett hjärta av guld och som verkligen brydde sig om sina kamrater och bekanta i denna udda form av tillvaro. Burton gör nog helt rätt som väljer att ta den förhållandevis publikfriande approachen till historien och på något sätt känns det helt naturligt att det är denne filmskapare som gör just den här filmen, synnerligen ”Burtonskt”.

Ed Wood är en skröna med verkliga och synnerligen yviga förtecken, som man antagligen gör bäst i att inte ifrågasätta för mycket. För mig känns det väldigt mycket som att pleasure får gå före pain här och det känns i sammanhanget helt ok. Underhållande med viss tragik som ligger och skvalpar i bakgrunden.