Ska det vara murriga, onaturliga, kanske till och med lite övernaturliga, berättelser elegant kryddade med tungsint drama om skuld och plågsamheter..ja då ska man naturligtvis rikta blickarna mot England. Har påpekat det förr och gör det gärna igen.

Redan i förtexterna känner jag en viss trygghet när jag ser att bla BBC Films ligger bakom dagens objekt. Jag menar, kan det bli dåligt då?!

I 1920-talets England är det bistra tider. Det förödande första världskriget må ha upphört sedan ett par år tillbaka, men nationen blöder av saknade nära och kära och tuffa tider rent allmänt. En lysande marknad för charlataner och skojare med andra ord. Och gott om stackars offer som är villiga att lägga ut både en och annan förmögenhet för chansen att via ”andevärlden” få kontakt med saknade älskade.

Florence Cathart (Rebecca Hall) har som specialitet att dyka upp som gubben…hrm…kvinnan..i lådan på tvivelaktiga seanser och avslöja bluffarna, något som gjort henne både ökänd och i vissa läger hatad. Ganska snart fattar jag ju också att Florence trots sin tuffhet och högst raka syn på sanning och vetenskap icke alls är en speciellt lycklig person. Tvärtom verkar hon i sin tur plågas av saknad och längtan.

Den välkomponerade historien spetsas så till när läraren Robert (Dominic West) dyker upp och vill ta Florence´s tjänster i anspråk. På den internatskola för pojkar där han jobbar har ett sällsamt kusligt spöke nu visat sig med jämna mellanrum, och bla orsakat en ung pojkes död. Skulle inte Florence vilja komma dit och undersöka, kanske rentav dokumentera det som uppenbarligen verkar vara just ett riktigt spöke! Motvilligt drar Florence på sig spökjägarminen och slår följe till den stora och synnerligen dystra miljön som omger skolan, komplett med diverse udda anställda.

tvivel, hemligheter och dystra slott

Dagens regissör, en Nick Murphy, vet hur bygga en snygg engelsk obehaglig stämning. Som vanligt, höll jag på att skriva (och gjorde det ju faktiskt) varvas dubbelbottnad dialog med snygga scenografiska avsnitt. Skolan blir verkligen så obehaglig och främmande som manusförfattarna vill få mig att känna. Florence är inte helt opåverkad och får betydligt mer att bita i än hon någonsin räknat med. Ska man hitta någon sorts gnäll här så är det väl möjligen att manuset anammar en rätt konservativ utveckling i genren, det blir kanske i ärlighetens namn inte så jättesvårt att lista ut de förmodade turerna mot eftertexterna.

Sin vana trogen skyltar dock inte filmer av den här kalibern med sina jumpscares utan låter dem antingen smyga sig på eller bara plötsligt vara där i rutan och det stora pluset går till genomförandet och uppbyggnaden av stämningen. En allestädes inbakad melankoli medräknad. Hall lyckas också att ge sin figur en fin balans av tvivel och inre rädsla som uppenbarligen tycks bottna i något helt annat än det vi ser hända i bild. Dominic West gör sin lärarfigur lagom gåtfull och bister i den obehagliga miljön där man icke heller ska förglömma alltid sevärda Imelda Staunton som husets matmor med koll på det mesta.

The Awakening är alltså stabilt bra som underhållning av den obehagliga sorten. Historien hittar en bra balans mellan mörkt drama och oförklarliga onaturligheter samtidigt som den bygger upp den traditionella spänningen utan att upprepa sig (vilket lite oturligt var känslan med tex The Woman in Black). Gillar man kusligheter på begränsad yta the british style blir man inte besviken här. Ännu ett snyggt hantverk från brittiska öarna ta mig tusan.