Lite mer från zombiefronten. Eller…kind of i alla fall.
Någonstans har någon uttryckt att det här är en sorts filosofisk zombiefilm med dialogen i förarsätet. Ja kanske, allt är ju som bekant relativt och är det verkligen zombies det handlar om här?

Klart är i alla fall att det händer något mystiskt i den lilla kanadensiska hålan Pontypool, vilket radioprataren och rebellen Grant Mazzy (Stephen McHattie) får erfara där han sitter vid sin mikrofon och ska leda morgonprogram vilket till hans icke helt stora munterhet förväntas innehålla väder, trafikrapporter och allehanda familjenyheter. Plötsligt börjar dock rapporter strömma in i sändningen om ett upplopp i staden som dessutom verkar sprida sig. Mazzy, hans producent Sydney (Lisa Houle) och teknikern Laurel-Ann (Georgina Reilly) försöker förstå vad som händer samtidigt som de försöker  leda sändningen och hela tiden skaffa sig info om vad det egentligen är som pågår. Snart står det klart att det uppenbarligen handlar om en sjukdom som…verkar spridas via det talade språket.

Filmen går här raskt från udda till direkt obehaglig. Den begränsade miljön som filmen utspelas i, radiostudion där handlingen drivs framåt av obekanta telefonröster och våra huvudpersoners synbara fruktan, blir effektiv och stämningsskapande. Det blir ett tätt kammarspel där stort ansvar läggs på de tre personerna i bild, vilket de klarar alldeles utmärkt.

När så viruset hittar in i studion ställs det mesta på sin spets och jag kommer på mig själv med att sitta och hålla andan titt som tätt. Inte för att det som utspelas i filmen ser speciellt läskigt ut, de som letar efter zombieaction kommer att bli besvikna, utan mer för att den krypande känslan av olust och den bisarra nyfikenheten som tittare att vilja veta hur i h-e det hela ska sluta dominerar känslotillståndet ju längre filmen rullar på. Våldsamma inslag saknas inte, men tonvikten ligger på dialog, känslor och att skådisarna kan behandla det ordtäta manuset.

Pontypool är en obehaglig liten skapelse. Enkel i sitt utförande och upplägg, men med mörk stämning som sakta drivs framåt och upp mot ytan. Den är lagom olik det vanliga formatet i filmer av den här sorten, vilket också gör den mer intressant på något sätt. Sevärd.

”Oh, God. You’re gonna eat me soon, aren’t you?”