Vilket guldläge som plötsligt uppstår. Som av en tillfällighet står jag en kväll med två versioner av samma historia i nävarna. Bara sådär.

Nog för att man föräras epitetet filmtok i sociala bekantskapskretsar, men en visst mått av sans gör sig ändå påmint när jag tänker att det kanske ändå får väljas en av filmerna just för tillfället att kikas på. Markservice, viss trötthet och det faktum att man ett antal timmar senare måste upp till det som populärt kallas ”jobbet” är tunga trista faktorer som väger in.

Och eftersom jag nu också absolut inte anser att det på något sätt är ett helgerån att spela in nya versioner (även om det i  90 procent av fallen BLIR skit) så kan väl en amerikansk version av det spanska originalet REC få chansen dårå (fast egentligen berodde det helt på att lotten fick avgöra. Faktiskt. Och det störtlöjliga faktum att det är kul att lite rebelliskt göra tvärtom ibland…)

Tv-reporter Angela (Jennifer Carpenter) med kameraman ska hänga med en lokal brandstation under en hel natt för att göra ett program om de som jobbar när vi andra sover. Stämningen är naturligtvis sådär lagom käck, laidback och lite sexistisk.

Annat ljud i skällan när larmet går och tv-folket hänger med ut till ett hyreshus där märkliga saker händer. Så märkliga att hela huset sätts i karantän med våra hjältar instängda ihop med de vettskrämda hyresgästerna. En sorts sjukdom verkar härja fritt i kåken, med misstänkta drag av zombie-symptom…

Tv-tjej som inser att det blir problem att hinna till morgon-tv-soffan..

Tja, ni känner ju naturligtvis redan till historien, och frågan är kanske tvådelad; är det en bra story rent generellt? Och är denna amerikanska version något att visa upp i Europa?

Som den simple man jag nu är, förstår jag att uppskatta en story som innehåller isolerade utrymmen, ovissa karaktärsutvecklingar och framför allt med stänk av de erbarmliga zombisarna. De som alltid tycks dyka upp i tid och otid.

Amerikansk eller spanskt, skrämselkurvan pekar uppåt. Handhållen kamera som slängs än hit och dit, tappas och blodas ned. Bra driv i tempot när det väl går upp, och framför allt ovissheten om vad som ska hända. Är det här första gången man ser storyn kan man banne mig inte direkt klura ut vad som ska hända härnäst, eller vad som döljer sig bakom dörren som ingen är direkt pigg på att öppna. Historien är rak och kör inga onödiga omvägar, känslorna är stirriga och personerna flimrar förbi likt skuggfigurer i natten. Till och med Angela förpassas till birollskulissen ju längre filmen går, där skuggor och mörkret tar hand om de ledande rollerna.

Carpenter går från flirtig reporter till skrikhals med en kameraman i hälarna som ologiskt nog ständigt ser till att ha kameran på och rikta den åt precis rätt håll i handlingen…

Quarantine är troligen knappt värd en blick om du frågar originalets upphovsmän, men som generell story är den sevärd. Det är ett skönt grepp på de odöda rackarnas framfart på filmduken och jag hade i alla fall inga problem med underhållningsvärdet och rysandet längs ryggraden.

Och originalet då? Jodå, det tar vi vid senare tillfälle. Rapport följer givetvis i ärendet.