I verkliga livet kom vintern 2012 snabbt och brutalt, och plötsligt var till och med hela södra Sverige insnöat.
Går månne allt i cykler? Efter något år med mild vinter i större delen av södra landet, kan nu det rådande tillståndet i riket (12-12-11) möjligen på nytt föra tankarna till vintersäsongen bara för ett par år sedan då vi hade något mest påminde om istid light från november till slutet av april.

Riktigt så illa som i dagens Flmr-betraktelse ska det väl inte behöva gå dock. Och absolut inte lika snabbt. Kanske var det möjligen det rådande klimatet…eller ett snyggt reapris på stormarknaden, men vips så inföll lusten att återuppleva denna rigorösa besvärlighetsrulle igen. Och som vanligt när det gäller att försätta bla New York i elände är det Roland Emmerich´s signum som står bakom händelserna.

Och ännu mer som vanligt är det överdrivet med värsta overdriven (hmm..lät ju nästan lite kul det där…) vilket gör att då får man väl liksom bara ta att vetenskapliga och realistiska fakta åsidosätts en aning (typ!). Även om Emmerich må ha haft en liiiten vision om att göra ett miljöstatement, är det till syvende och sist underhållning the good old style som gäller från Hollywoodfabriken. För visst är det på något bisarrt sätt ändå mumma att på film se det envisa New York sväljas av en snöstorm som förmodligen aldrig kommer att beskådas i levande livet. Att medelst top-notch-effekter visuellt skåda den fasansfulla kylan som på en sekund förfryser livet ur en levande varelse och dess lungor. Det handlar alltså om paybacktime från vädrets makter. Oroande rapporter talar om att störningar i klimatet kommer att orsaka en smärre istid. Och det rätt så mycket snabbare än man någonsin kunnat förutse. Ja faktiskt redan runt 50 minuter efter att filmen startat!

Må vara att NASA hånskrattat åt filmens ickerealism, att tidsförloppet för en liknande katastrof i verkligheten inte på långa vägar är så kort som i dagens berättelse. Kan man koka soppa på en spik kan man väl göra lite iskall spänningsaction på teoretiska möjligheter/risker! Och får man dessutom chansen att mangla både Los Angeles med tornados och The Big Apple med isande snöstorm är väl det bara lite åskådarbonus. Eller!?

Lex Emmerich: gatunivå, bilar, människor…annalkande katastrof..

Emmerich kör rutinerat på i sin patenterade mall där vi får följa ett antal personer på olika ställen. I spetsen för dagens upplevelser hittar vi klimatforskaren Jack, och den här gången är det stabile Dennis Quaid som får vara hjälte hos regissören. Förutom att vara den som ”upptäcker” den kommande katastrofen måste han också ge järnet rent fysiskt för att hitta tonårssonen Sam (Jake Gyllenhaal) som är på skolutflykt till….taadaa…New York! Familjeband och Force Majeure som ska samsas i berättelsen. Visst serru. Vräk också in ett antal dugliga birollsskådisar såsom Ian Holm, Sela Ward, Kenneth Welsh, Jay O. Sanders mfl så blir det väl bra på den fronten också. Det finns något litet för alla här. I brist på djupare personregi låter också Emmerich specialeffektsavdelningen jobba lika hårt som vanligt. Snyggt blev det naturligtvis, precis som sig bör alltså.

The Day After Tomorrow är en stabil produkt från den tyske bombastiske filmmakaren. Inga aliens och ingen total undergång av jorden den här gången. Mer ett synnerligt besvärligt läge som uppstår med lite filmfusk och friheter i logiken. Småspännande och underhållande trots sitt dystra budskap, med sedvanliga hjältar som får skina lite.