Okej. Det finns ett antal saker att ifrågasätta i denna film. Saker som kan vara aningens irriterande.
Som sannolikheten i att en situation som denna överhuvudtaget skulle kunna uppstå. Eller att behöva stå ut med det obligatoriska snyftandet hos den kvinnliga deltagaren i dramat. Det kunde väl åtminstone varit lite ombytta roller där. Eller varför x antal medlemmar i släktet Canis Lupus plötsligt går bananas och beter sig som om de var med i en slasherfilm av bästa märke, när de egentligen är lika skygga och mytomspunna som avlöningen några dagar innan man betalat sina räkningar.
Men visst, kan man komma över detta så väntar en stunds ovisshet i detta…tja…drama om en trio käcka amerikanska ungdomar som blir kvarglömda i en skidlift i den snörika skidbacken av bästa sort. Upplagt för panik, oro och allmän desperation. Jag brukar ofta prata om filmers innehållsvärde i den bemärkelsen att man kan ställa sig frågan om man verkligen bryr sig om hur det ska sluta, eller om man skulle kunna stänga av direkt utan att bry sig ett skit och vara lika nöjd med det.
I det här fallet infinner sig trots allt känslan av att jag vill veta vilken väg historien kommer att ta och vem/vilka som får äran att live to tell. För inte ens ni som inte sett filmen behöver ju tveka om att i historier som dessa krävs alltid vissa offer för känslomässigheten och dramaturgins skull. Filmiskt sett är det aldrig fel att experimentera lite med historier om att hamna i isolerade och knäppa situationer. Ta denna story, byt ut till ett förälskat par, placera dem övergivna trampandes vatten i ett tropiskt oändligt hav och vips har vi storyn till den obehagliga Open Water.
Frozen kan inte ha varit en jättedyr film att tillverka. Ett entusiastiskt skådespel av trion Emma Bell, Shawn Ashmore, Kevin Zegers, en fantasi på rätt ställe och gott filmhjärta av regissören, en Adam Green, placerar ändå filmen på rätt sida om underkänt-strecket. Inget att skriva hem om, men inte så dåligt som jag fått för mig.
![]()
![]()