Etikettarkiv: Svensk film

Maj 30 2014

Hotell (2013)

Känns som att våren 2014 hamnat otroligt mycket om svensk film på bloggen. Har jag någonsin sett så mycket svensk film på så kort tid? Nu kanske det ändå är på sin plats att klargöra en sak: jag hatar INTE svensk film. Jag har bara väldigt svårt för svensk film. Som beror på många olika orsaker. Men jag är å andra sidan alltid beredd att ge vårt lands filmarv en chans. Såklart!

Här börjar det galet dramatiskt! Så pass att det faktiskt får mig att sitta stel som en pinne och hålla andan under några minuter! Kanske det beror på att man känner igen nervositeten, osäkerheten hos de inblandade? Inte så att något liknande hände mig, men miljön och den förestående händelsen.

Nåväl, här har vi alltså Erika (Alicia Vikander) som inte kan återhämta sig känslomässigt efter inledningens traumatiska händelser. Sliter på förhållandet med sambon Oskar (Simon J. Berger) förstås. Kanske lösningen kan vara att delta i en samtalsgrupp bestående av diverse olika kufar ur samhällets märkliga vrår och hörn? Fram till hit en ganska intressant öppning på rullen och här blir det plötsligt lite Gökboet-vibbar när sällskapet drar igång sina livsberättelser och hemfaller åt ofrivillig komik. Märk väl, detta inte sagt i nån negativ mening.

Snart inser Erika att det vore skönt att ta semester från sig själv och den grymma verkligheten, får med sig de andra kufarna med en synnerligen välspelande Daniel Dencik som torre Rikard i spetsen. Sällskapet checkar helt sonika in sig på diverse hotell och tycks ”leka” konferens där de möter sina problem och tillkortakommanden med gemensamma hejarop. Erika verkar dock inte riktigt vara med på tåget. Ännu. Jag har ingen som helst relation till dagens regissör och manusförfattare, Lisa Langseth. Rätt snart börjar jag också fundera på vad hon vill med sin berättelse? Egentligen? Alltså, jag fattar ju såklart att det handlar om att kanske förlåta sig själv, hitta sig själv under sitt skal. Våga återvända till en fungerande vardag, vara stark i att faca sina hinder. Allt det där känns ganska logisk och rätt självklart…men det blir också satans enformigt och rätt trist efter ett tag. Oväntade och märkliga scener tycks med ens staplas på varandra, bara för att de kan. Som att vindar från Danmark och en viss von Trier plötsligt blåser in med stormvarning. Ja, jag tycker det. Det blir som Idioterna-light nästan. Vissa scener känns nästan rippade från den danske demonregissörens värld, och jag känner…inget.

melankoli i sin svenskaste form

Dessvärre zonar jag ut ju längre filmen rullar på, och kan inte med den bästa vilja känna något för de stackars satarna som hänger runt Erika. De blir som karikatyrer och klyschor på valfria knäppskallar ur verkligheten. Den där rätt charmiga vibben från Gökboet i början…känns plötsligt avlägset långt borta. Nä, det här blev inte en matig upplevelse. Jag skiter i hur det ska gå för dem. När vissa scener går upp i klimax och jag antagligen förväntas känna något…blir det bara pajigt. Gör manuset för stor grej av gruppen? Blir det för mycket allvar och drama bakom allt? Nu låter ju iof Langseth sina figurer vara högst ovanliga i en omgivning där du förväntas hålla dig inom vissa ramar…men det räcker liksom inte. Det når inte fram till mig. Jag känner inget. Nada. Vilket jag gjorde i början. Stora plus MÅSTE dock delas ut till Alicia Vikander i huvudrollen som Erika. Bra skådespel och återhållsamheten blandad med ångesten känns stundtals äkta. Beröm-betyg också till Dencik som den udda Rikard. Dencik har ändå en sorts naturlighet mitt i denna konstlade story.

Hotell funkar inte alls hos mig. Slår inte an några strängar. Jag varken lider med (jo kanske Erika lite) eller föraktar de märkliga huvudfigurerna. Och det värsta är att jag vet inte heller riktigt hur jag skulle vilja ha haft storyn serverad. Överlag, trots sin allvarsamma ton och obehagliga inledning, en rätt seg och trist historia.
Precis. Så känns det.

Maj 17 2011

brutt. (2010)

Inte varje dag man får en förfrågan från en ung svensk filmskapare om man vill kika på hans senaste alster för att sedan skriva ett omdöme. Nu har det dock skett, vilket jag naturligtvis tackat ja till och därför har Jimmy Johanssons egenhändigt ihopknåpade film nu också snurrat i min dvd.

Sådant här gillar jag alltså! Beviset på att filmkulturen lever och frodas i takt med fantasins bändbara gränser. Det är folk som Jimmy som behövs i det svenska filmklimatet, som kan symbolisera framtiden.

Filmskapare som vågar utmana lite, eller varför inte göra sina kärleksfulla blinkningar åt förebilder och idoler. Filmer som vågar vara lite osvenska helt enkelt, för är det något vi behöver tvätta bort i filmsverige så är det den stora skitnödigheten som finns. Bort från det stora träsket där tyvärr, påstår jag helt fräckt, kanske både Bergman, Roy Andersson, Kay Pollack , Nutley och allt vad de heter fått vara bromsklossar och måttstockar alldeles för länge. In med nytt blod och nytt tänk.

Trogna läsare här vet ju att jag har lite problem med svensk film, men just därför passar det sig alldeles utmärkt att få vara med och kika på eventuella framtidshopp. Så att sådana stötar som jag ska kunna ändra mig i framtiden.

Vad är nu detta då? Jo, den högst galna historien om fyra kompisar som precis tagit studenten och har en lockande sommar framför sig. Allt vore väl frid och fröjd om det inte vore för den lilla detaljen att två av dem, Alle och Acke, har en besvärande liten penningskuld till den lokale smågangstern och langaren Ronkas. Med andra ord behövs pengar, och hur lätt är det att skaka fram sådana efter precis avslutade studier i en tid när man mest tänkt sig att hänga runt och njuta av sommaren? Nåväl, inget fel på kompisskapet, trots lite hårda ord fram och tillbaka, och de använder all sin förmåga (nåja) till att fundera ut lösningar på problemet…

Självklart är det orättvist att titta på den här filmen med samma referenspunkter som tex i en film av Spielberg eller nästan vilken som helst som har ett stort filmbolag och ett antal miljoner i ryggen. Vad Jimmy Johansson har är en vision av en fantasifull story som han kavlar ut efter just sina förutsättningar, och har man inte tillgång till värsta pyrotekniken eller effekter så får man ta till filmskapandets andra vapen; dialogen. I sann Tarantinoanda (och blinkningar saknas sannerligen inte) raljerar de fyra vännerna om det mesta, bråkar, tjafsar och snackar så det står härliga till.

Själva handlingen känns mest som en samling udda scener hopfogade runt en rätt tunn ramhandling och en hoper märkliga figurer. Dialogen flyter ändå på  intensivt (aningen otydlig då och då) och där det istället brister är i skådespelandet, som överlag inte framstår som direkt trovärdigt och naturligt. Men å andra sidan skadar inte det själva historien som blir allt knäppare och faktiskt får mig att nyfiket sitta kvar och undra hur det hela ska sluta.

Rent utförandemässigt och tekniskt finns det saker att anmärka på, men det kan också till viss del förlåtas av det engagemang som de här killarna visar upp i samklang med stundtals skön humor som regissör Johansson petar in. Skulle tex Tarantino kunnat göra den här filmen? Ja,kanske. Möjligen hade han skalat bort de värsta plumparna, men grundstoryn skulle nog kunna passa honom i smaken. Lite mer kvinnliga roller med personlighet och egen identitet hade dessutom inte skadat, som det är nu skymtar de förbi och då mest i objektform.

Brutt. ska cred för sin ambition och att vilja vara en frisk fläkt i lågbudgetlandet vad gäller filmkonsten. Man kan ana Johanssons vision han haft i huvudet, vissa små guldkorn snappar jag upp och även om det saggar på en del punkter kan ingen ta ifrån det här gänget det roliga de haft i tillverkningsprocessen. Filmen är inte direkt bra, men smårolig och lite rebellisk. Två snälla tummar blir det för viljan att underhålla. Framtiden ser ljus ut!

”Sunshine börjar bli lite sliten”