Skuld är ämnet i den här historien. Eller kanske vilket ansvar man har som medmänniska. Via den nu vuxne, något desillusionerade, åklagaren Michael (Ralph Fiennes i en återhållsam och stillsam roll) i det moderna Berlin kastas vi bakåt i tiden till 50-talets Tyskland där den unge skolpojken Michael av en slump inleder ett förhållande med den betydligt äldre och gåtfulla Hanna (Kate Winslet). Hon tar honom som ung älskare med det udda villkoret att han läser högt för henne innan herdestunderna. Tillsammans upplever de en sommar med erotik, historier och små utflykter i ett Tyskland på väg att moderniseras.

Ett antal år senare är Michael en juridikstudent som i studiesyfte besöker en rättegång, där han plötsligt hittar bla Hanna på de åtalades bänk. Anklagad för att varit lägervakt i ett av nazisternas koncentrationsläger under kriget. Stor chock och bitterhet för Michael, som i hemlighet dock inte kan låta bli att följa rättegången och Hannas öde.

Märklig film detta. Trots sitt något aviga framträdande fångas jag stundom av Kate Winslets förmåga att göra Hanna till en komplex och oklar figur. I vissa lägen vill man känna medlidande, för att i nästa drabbas av avsky och ilska när hon i rättssalen till synes oberörd står fast vid det hon gjort. Winslet gör något av sitt livs roll helt klart och det är väl inte mycket att säga om belöningen i form av Oscarsgubben, men filmen känns ändock aningens överreklamerad om än ytterst välgjord. Regissören Stephen Daldry öser på med allt vad han kan i känsloregistret, intresset för historien ligger stadigt förankrat men i slutändan känner jag mig ändå ganska ytligt berörd. Om man undantar den stundtals märkliga fascinationen för Hanna då.

Unge Michael spelas med bravur och naiv nyfikenhet av David Kross, som också lyckas med konststycket att göra sin figur mer kallhamrad och inbunden ju länge åren går. När så Fiennes tar över gestaltningen i nutidsscenerna lyckas han faktiskt fånga upp Kross sätt att agera. Winslet tar hjälp av (rätt illa gjord) ålderssminkning för att kunna vara med genom alla åren. Konstigt nog känner man mer intresse för Michael i slutänden än för Hanna trots att hennes karaktär och handlingar rymmer en intressant bakgrund att utforska. Historien bygger på en uppmärksammad roman, men blir inte klarare för det.

The Reader är tung, lite halvpretto och vill tala till våra känslosträngar, men träffar inte mig fullt ut. Mest beroende på att jag inte blir klok på den gåtfulla Hanna. Effektivt grepp med historien dock, och fram- och tillbakagångarna i tiden görs sceniskt smidigt och elegant. Bra detaljrikedom i scenerna från det gamla Tyskland och tidsandan under 60-talet fångas väl. Välgjort drama som dock skapar mer frågor än berör fullt ut.